”Hur ska ni få oss att stanna kvar i äldreomsorgen? Vi vill ha konkreta svar”

Anna Tenje, du skriver att personalen är äldreomsorgens viktigaste resurs. Det är svårt att inte hålla med.

När systemet inte håller, påverkar det inte bara oss som arbetar i det, utan också de äldre som är beroende av det.

Det är också därför det blir problematiskt när lösningarna ser tydligare ut på papper än i verkligheten. Det räcker inte att det fungerar i teorin om det inte håller i praktiken.

Du lyfter mentorskap, språk och välfärdsteknik. Det är i grunden rimliga delar. Problemet är att de presenteras som lösningar utan att man samtidigt talar om de villkor där de ska fungera.

Jag möter verkligheten varje dag

Jag arbetar i hemtjänsten och möter verkligheten varje dag.

Där avgörs kvaliteten inte i formuleringar, utan i hur mycket tid som faktiskt finns, hur många besök som ska hinnas med och vilket ansvar som i slutändan landar hos den enskilda medarbetaren.

Mentorskap är ett tydligt exempel. Att erfarna medarbetare ska stötta yngre kollegor är i sig en bra tanke. Men i praktiken kräver det tid, närvaro och möjlighet att stanna upp.

I dagens arbetssituation finns sällan den tiden. Då riskerar mentorskap att bli ännu en uppgift i ett redan pressat arbetspass, snarare än ett verkligt stöd.

När det gäller språket blir förskjutningen tydlig. Ni talar om vikten av språkkunskaper, vilket är relevant.

Men min fråga handlade om de medarbetare som redan arbetar i äldreomsorgen som kan språket, som bär erfarenheten – men som ändå inte orkar stanna kvar.

Du svarar inte på frågan

Här flyttas fokus från varför människor lämnar yrket till vilka krav som ska ställas på dem som kommer in.

Det ena utesluter inte det andra, men det svarar inte på kärnfrågan.

En verksamhet kan inte stärkas om inflödet diskuteras medan utflödet fortsätter som tidigare.

Teknik lyfts också fram som en väg framåt. Den kan i vissa situationer vara ett stöd, men den förändrar inte det som är kärnan i arbetet: att vara närvarande, att observera och att kunna göra en bedömning i rätt ögonblick.

Därför handlar frågan inte om teknik i sig, utan om gränser. Vad kan ersättas, och vad får inte gå förlorat?

Vi utvecklas – men vad får vi tillbaka?

Självklart ska kunskap värderas och utvecklas. Vi uppmanas att vidareutbilda oss, ta mer ansvar och utveckla vår kompetens.

Men vad får vi tillbaka? Hur påverkar det vår arbetssituation, vår lön och vår belastning?

Eller riskerar det att bli så att högre kompetens leder till fler uppgifter, utan motsvarande förändring i villkoren?

Villkoren håller inte

Status i yrket skapas inte genom att höja kraven på individen, utan genom att höja värdet av arbetet.

Jag och många av mina kollegor har både erfarenhet och vidareutbildning. Vi kan arbetet. Vi tar ansvar. Vi fattar beslut varje dag som direkt påverkar patientsäkerheten.

Ändå ser vi hur kollegor lämnar yrket. Inte för att de saknar kompetens, utan för att villkoren inte håller. Här finns ett tydligt glapp.

Om vi menar allvar med att höja statusen i äldreomsorgen måste vi börja i en annan ände. Inte med fler krav, utan med hållbara villkor.

Jag ställer frågan igen

För status växer inte fram genom formuleringar eller enskilda satsningar.

Den växer när människor upplever att deras kompetens värderas i praktiken – i lön, i arbetsmiljö och i möjligheten att göra ett professionellt arbete.

Så jag vill ställa frågan igen, tydligt:

Vilka konkreta förändringar i arbetsvillkoren är ni beredda att genomföra för att er viktigaste resurs ska vilja och kunna stanna?