Simona Mohamssons löfte: Från och med nu skiter Liberalerna i rasism

Jag struntar egentligen i Liberalerna. Vad mig anbelangar kan partiet brinna.

Den uppfattningen delar jag helt uppenbart med en stor del av svenska väljarkåren.

Jag står inte ut med socialdemokrater som fortfarande tror att det finns någon sans att vädja till bland den allt mer bisarra samling människor som tumlar runt i Liberalerna.

Om vi tänker bort att partiet tills nu fördröjt processen med att inordna ett postnazistiskt parti i svensk borgerlighet, så kan jag på rak arm inte komma på ett enda skeende under de sista 25–30 åren där L gjort något bra.

Men ändå. Nog brister något i en när man ser L-härskaren Simona Mohamssons uppträdande efter att hon genom hot och chocker fått sitt parti att säga ja, tack och amen till SD.

Folkutbyte och värdegemenskap

Efter kramen på pressträffen för ett par veckor sedan har Mohamsson sjösatt en rejäl rehabiliteringskampanj av SD och dess ledare.

Hon har gått på fotboll ihop med Åkesson (”jättehärligt”).

I Svenska Dagbladet har hon intygat att han absolut inte är rasist – ”längre”.

Och när sajten Kvartal intervjuade SD:s partiledare fick Mohamsson följa med. ”Min nya bästa vän”, enligt Jimmie Åkesson.

I världen utanför Mohamssons känslobubbla har det mesta ändå varit som vanligt. På sociala medier har SD:s representation i Europaparlamentet till exempel deklarerat att folkutbytet inte är någon konspirationsteori.

Uppfattningen att det finns en elitsammansvärjning som går ut på att byta ut svenskar som heter typ Persson i efternamn mot icke-svenskar som heter Mohammed i efternamn är på riktigt alltså?

Mohamsson lär inte säga emot. Hon har ju funnit en värdegemenskap med SD.

Klart hon visste

Ett av de mer fåniga inslagen i L-ledarens försök att slicka bort det bruna från SD är ändå att hon i Kvartal-podden säger att hon tidigare inte hade någon koll på vad SD egentligen står för.

Ursäkta, men det kan ingen tro på.

Det är ju inte sällan i och kring den liberala åsiktssfären som den mest gedigna analysen av vilket sorts parti SD är gjorts.

Det är väl självklart att en så duktig elevrådsordförandekaraktär som Simona Mohamsson läst Håkan Holmbergs Den farliga mångfalden och Per Svenssons Vasakärven och järnröret.

Det är väl självklart att hon vet hur de fascistiska rottrådarna ser ut och hur de tar sig uttryck i dagens SD och partiets önskan att brännmärka alla som inte delar deras syn på hur en sund nationell gemenskap ser ut.

Men detta låtsas Simona Mohamsson alltså inte om längre.

Vill tvätta rent SD

Och det är skamlöst på ett alldeles särskilt sätt.

Partiet Mohamsson leder har i praktiken bara ett verkligt kapital kvar: sitt namn, sin historia, sin förmenta anständighet.

Det är därför partiet så gärna vill berätta att de var med och införde rösträtten, att man var landets första feministiska kraft, att Selma Lagerlöf var liberal, att Torgny Segerstedt var liberal och så vidare.

Det är det som är partiets enda kvarvarande hårdvaluta. Och den bränner Mohamsson nu för att rehabilitera SD.

Huvudbudskapet till väljarna är ju att Liberalernas tidigare varningar om Åkessons parti var överdrivna, oinformerade, felaktiga.

Det är liksom inte ens kallhamrad realpolitik. Får man tro Mohamssons bubbliga turné i svenska medier är motivet för att göra upp med SD inte att mandaten behövs i en regeringsbildning.

Motivet är att tvätta rent SD:s politiska arv och historia.

Lovar att blunda

Men det är inte bara SD Mohamsson tvättar. Hon vill tvätta bort själva minnet av varför gränsen mot ett parti bildat av en nazistkorpral en gång drogs.

Det liberala projektet är nu att dra en glömskans slöja över SD:s rasism och auktoritära nationalism.

Det liberala projektet är att helt glömma människorna som drabbats av SD historiskt.

Men också att lova att blunda när människor drabbas i morgon.

Ve oss om det lyckas.