Hanna hjälper sin brukare på scen inför 600 personer: ”Helt magiskt”

Den guldglansiga blusen lyser i strålkastarljuset. Anna-Maria Wendel gick och köpte blusen i sällskap med en av boendets stödassistenter flera månader innan hon skulle sjunga på den stora scenen i Alingsås.

Nu är stunden inne och hon tar publiken med storm, tillsammans med orkester, körsångare och dansare.

E de fest eller? Får man va med? E de fest eller? Se vad det kan ge. E de fest eller? Några frågor på det?

Låten av gruppen 123 Schtunk är ingen mellolåt, som Anna-Maria uttrycker det, men publiken är med på noterna, jublar och sjunger med. En av de drygt 600 personer som sitter i publiken på Estrad är stödpedagogen Hanna Hedén. Hon har följt med två av sina brukare från servicebostaden Källan i Alingsås, som uppträder på Funkisfestivalen.

Hanna hjälper dem att passa tider, hålla koll på prylar och hon gick ut för att köpa vatten med Anna-Maria innan det var dags att sjunga.

”Levde på känslan flera dagar”

Men för Hanna betyder hennes jobb mer än att vara stöd och trygghet. Hon tycker det är viktigt att skapa minnen tillsammans med sina brukare eftersom det är något som de sedan kan dela i vardagen.

– Jag tycker det är ärofyllt att vara med som personal i de här stunderna. Att jag kunde sitta i publiken och uppleva dig på scen. Och att du kunde veta att Hanna såg dig, säger Hanna och vänder sig mot Anna-Maria.

Det har nu gått två veckor sedan festivalen och vi befinner oss i Anna-Marias lägenhet.

– Du ville få med dig publiken och du fick med dig publiken trots att de inte kände igen låten, det var helt magiskt. Jag levde på den känslan flera dagar efteråt, fortsätter Hanna.

Anna-Maria tänker tillbaka och försöker minnas hur Hanna kunde vara ett stöd för henne.

– Vi som bor här har ju olika behov. Jag kan tänka mig att du fick hjälpa mig att hålla koll på mina prylar, för jag glömmer bort var jag lägger dem.

Lagar fläskfilé

Denna torsdagskväll har Anna-Maria stödinsatser för att få hjälp med städning och matlagning av Hanna. De har fått ändra rutinerna lite eftersom en reporter och en fotograf ska vara med.

– Det hade inte gått att städa medan ni är här, men laga mat ska nog gå bra, förklarar Anna-Maria med ett skratt.

Övriga dagar lagar hon sin middag själv enligt en matsedel som sitter på kylskåpet. På torsdagar, när hon får hjälp, passar hon gärna på att laga rätter som hon känner sig lite osäker på.

Hanna tittar på klockan när pommes fritesen skjutsas in i ugnen och Anna-Maria torkar av de blöta fläskfiléerna med hushållspapper. När Hanna öppnar skafferiet i jakt på mjöl är hyllorna ganska tomma. Hon påminner Anna-Maria att det börjar bli dags att handla. De hjälps åt att täcka fläskfiléerna med mjöl.

– Jag tänker att du behöver börja steka ditt kött så att det blir färdigt samtidigt som pommes fritesen, säger Hanna med sin lugna röst.

Anna-Maria har blivit distraherad av ett sms. Hanna hjälper henne att swisha betalning till en dansförening.

Fick ett guldkuvert

Funkisfestivalen hade deltävling i Alingsås för första gången. Deltagarna fick hjälp att filma sina bidrag på daglig verksamhet och skicka in dem. Ett guldkuvert meddelade att Anna-Maria kommit med. Hon vann inte men är ”grymt nöjd” med sin insats.

Jag frågar Anna-Maria vad det betydde för henne att vara med i festivalen.

– Jag säger handikappade för jag vet inte vilket ord man ska säga nu. Funktions… funktions… Jag tycker det är jobbigt att inte veta vilket ord jag ska säga för det ändras hela tiden!

– Det är viktigt att vi också får synas och stå på scen. Det var väldigt häftigt att gå in i en så stor arena, säger Anna-Maria.

Doften börjar kittla smaklökarna och Hanna frågar Anna-Maria om hon får känna på köttet. Det känns färdigt. Hanna hjälper till att lägga upp maten på en tallrik och Anna-Maria ska nu få äta i lugn och ro.

Assistenter dygnet runt

Hanna går in på det lilla kontoret där kollegorna Caroline Slebic och Malou Wallin sitter. På en servicebostad är det inte självklart att personal finns tillgänglig dygnet runt, som på en gruppbostad, men det gör stödassistenterna på Källan.

Här finns också gemensamt vardagsrum och kök, så även om brukarna lagar mat i sina lägenheter kan de välja att umgås. Lokalerna gör det lättare för personalen att bygga en relation till brukarna, säger Hanna.

– Jag ska inte säga att vi har en föräldraroll men vi får ta allt, både det roliga och det jobbiga. Vi är med dygnet runt, året runt i med- och motgångar. Vi jobbar med vårt hjärta och vår själ men vi ska också vara professionella.

Oscar Johansson knackar på dörren och ber Hanna om hjälp med att få styr på skjorta och hängslen. Han ska i väg för att fira sin pappas födelsedag.

– Vem var det du sa att Hanna är lik? frågar Caroline.

– Du är ju lik Marie Serneholt, säger Oscar och tittar på Hanna.

– Det är ju typ livets komplimang, svarar Hanna.

– Och jag är tydligen lik Markoolio, säger Caroline.

– Ja, ansiktet… säger Oscar.

Innan Oscar går öppnar Hanna en pärm och bekräftar att någon i personalen kommer till Oscar klockan 7.50 imorgon.

Filmkväll och sällskapsspel

Hanna har utbildat sig till stödpedagog vilket innebär att hon, förutom att stötta brukarna, är ett stöd för sina kollegor med arbetssätt och handledning.

– Det är vi väldigt tacksamma för, säger Caroline.

Stämningen är så trevlig att vi knappt vill lämna Källan, men Hanna ska gå vidare för en sista stödinsats innan hon avslutar sin elva timmar långa arbetsdag. Hon tycker att de långa arbetspassen är bra eftersom det blir tryggt för brukarna att träffa samma personer hela dagen.

– En fredagskväll kan jag tänka: vad mysigt det ska bli att åka till jobbet, säger Caroline.

– Ja, vi har fredagsmys här också, säger Hanna.

På fredagskvällar är det filmkväll men ännu är det bara torsdag och det betyder att det är dags för sällskapsspel ute i vardagsrummet.