Timothée Chalamet och Simona Mohamsson har glömt varför de finns till

På TikTok har det svenska kontot Mila Madelene börjat sprida sig, vars kliniskt vita hem är överorganiserat med ett exakt antal av exakt samma matlådor, kökshanddukar och örngott, allt förvarat i olika lådor.

I sig inte ett problem. Hennes tips för att organisera hemmet är bra.

Men varje video slutar med ”Detta för att få ett enkelt, mjukt och stressfritt liv”.

Där sätter hon ord på samtidens intryckisolering från allt som är jobbigt, en förvägran till alla former av uppoffringar för andra människor som känns jobbiga.

Vi är rätt långt ifrån vad människorättsaktivisten Audre Lorde skrev om i sin essä A Burst of Light 1988: att self-care är en politisk handling där vi behöver ta hand om oss själva för att kunna ta hand om varandra och göra världen bättre.

Detta är inte en motsats till att värna sina gränser, utan något som sker i kombination.

Självvård har blivit skumbad

I vår överindividualiserade samtid har självvård reducerats till skumbad och pseudovetenskapliga affirmationer inspirerade av det terapispråk vi börjar se på sociala medier, med budskap av typen ”Protect your peace” och ”You don’t owe anyone anything”

Det här tankesättet tycker jag mig se även i kontroversen kring skådespelaren Timothée Chalamet.

Tidigare i år under ett filmat samtal med skådespelaren Matthew McConaughey kallade han opera och balett för döda konstformer som ingen bryr sig om längre.

Detta följdes såklart av en hel del kritik.

Är då Timothée Chalamet skyldig, ska vi säga Ann-Sofie von Otter, något särskilt? Nej, inte Maria Callas heller.

Men Chalamet, von Otter och Callas är alla delar av samma kulturella kretslopp, konstformer som håller varandra vid liv.

Chalamet symbol för sin tid

Men Chalamet är en symbol för sin tid, där han ser sig som en egen ö vars karriär kommer från ingenstans.

Inte att den är beroende av dem som gått före, hur kulturen har formats och hur olika konstformer föder och göder varandra.

För att inte göra en Teodorescu och införliva några tacksamhetsdiskurser av typen ”Du bör vara tacksam att du får komma hit” bör vi kanske prata om vad det faktiska problemet med Chalamets kritik är: alltså hur han har framfört den.

Det är grabbflabbandet och historielösheten som är problemet.

Mohamsson genomförde statskupp

Just historielösheten påminner mig om Liberalernas partiledare Simona Mohamsson.

I ett parti som är känt för sin nitiskhet kring ordning och reda genomförde hon en statskupp på ett sätt som inte är förenat med någon form av föreningsformalia eller praxis.

Hon ställde sitt partiledarskap som en kabinettsfråga: följ min väg (och släpp in SD i regeringen) eller avsätt mig (men ni får ingen tid att organisera ett alternativ).

Som partiledare är du vald och representerar dina medlemmar, vilket gör att du också är skyldig dem respekt och att ta ansvar för att göra ditt jobb ordentligt.

Men du är även en del av ett partis historia, som i det här fallet är kantad av motstånd mot auktoritära makter och en kamp för minoriteters skydd och frihet.

Men det här är grejen: relationer skaver ibland. Vi behöver göra saker vi inte har lust med.

Som att gå på det där kalaset för en kompis även om vi är trötta, svara när våra vänner hör av sig och inte bara försvinna tills vi har lust.

Vi behöver ställa upp trots att det är obekvämt

Vi behöver ställa upp för någon trots att det är obekvämt och kanske stressar oss i stunden, uppoffra oss och veta (och kräva) att vår vän kommer att göra detsamma tillbaka.

Eller på en större nivå: personer som Chalamet har ett ansvar för det kretslopp som gör att de alls kan arbeta och förhålla sig till sina privilegier (vilket inte är samma sak som att skämmas för eller be om ursäkt för dem).

Mohamsson å sin sida behöver ta ansvar för sin alarmerande Sosse-fobi, respektera föreningsformalia och inse att hon är skyldig sina partikamrater mer än att försätta dem i ett gisslandrama för att få igenom sin egen väg.

Särskilt ett där de tvingas välja fascism före ett möjligen högre skattetryck – till reapriset av en EU-omröstning.