Är Ann Heberlein så lättlurad?

– Är jag svensk, Richard?
– Det är klart att du inte är det på samma sätt.

Den 13 februari deltar jag och Sverigedemokraten Richard Sörman i veckopanelen hos Kvartal.

Vi har aldrig träffats tidigare. Richard vet sannolikt mycket lite om mig, om något alls.

Ändå tvekar han inte när jag ställer frågan. I hans ögon är jag en icke-svensk med svenskt medborgarskap.

En sådan han ser på gatan och frågar sig varför det inte finns några svenskar längre, som han själv uttryckte saken.

Genom livet har jag kallats blattejävel och fått höra att jag ska åka hem. Ofta har det skett i alkoholens dimma eller bakom anonyma konton.

Att någon nyktert, i en offentlig debatt, slår fast att man inte är svensk händer mer sällan.

Men jag är tacksam för att Richard gjorde det. För i den stunden blottlades något som annars så omsorgsfullt döljs: den etniska nationalismen, blod-och-jord-tanken, själva kärnan i Sverigedemokraternas politiska projekt.

Ett projekt som partiet har lagt betydande energi på att maskera.

Hade inte röstat för etnisk renhet

Nyligen skrev författaren och debattören Ann Heberlein att regeringens politik tycks syfta till ”att hålla Sverige etniskt rent. Det projektet har jag inte röstat på.”

Som många andra undrar jag: hur kunde hon vara så lättlurad?

Heberlein är långtifrån ensam. När Liberalerna nu fattat beslut om att det – som de själva uttrycker saken – är ”eftersträvansvärt” med Sverigedemokrater i nästa regering kommer den politiska teatern gå på högvarv.

Åren kring 2018 var den vanligaste fråga jag fick från liberalt håll när Socialdemokraterna skulle börja samarbeta med SD.

Jag förstod aldrig frågan. Det fanns inget i partiets agerande som antydde att ett sådant samarbete närmade sig.

Tvärtom hölls tonläget konsekvent högt mot SD, som allt oftare pekades ut som S huvudmotståndare snarare än Moderaterna.

Tvångsutvisa släktingar

Ändå var det jag som påstods bereda marken. Jag, en person som SD helst av allt skulle vilja bli av med, skulle alltså vilja se regeringssamarbete med dem? I vilket syfte? Att tvångsutvisa mina egna släktingar?

Men eftersom jag, av skäl för hur det påverkar jämlikheten, förespråkar en minimal invandring av människor med låga kvalifikationer, antogs det att jag skulle acceptera etnonationalismen.

Först senare förstod jag hysterin. Den blev begriplig när Liberalerna själva hoppade i säng med SD.

Det handlade om projicering av klassiskt slag.

En del av borgerligheten vet mycket väl vad för slags parti SD är, men väljer ändå samarbete. Om priset för att krossa socialdemokratin och bevara vinsterna i välfärden är etnisk nationalism – ja, då får det vara så.

Resonemanget påminner om vad George Orwell en gång skrev om Hitler:

”Han hade krossat den tyska arbetarrörelsen, och för det var de egendomsägande klasserna villiga att förlåta honom nästan vad som helst.”

Märkligt att Heberlein lät sig luras

Men andra inom svensk borgerligheten blev nog lurade på riktigt. Kanske är det så man ska förstå Heberlein.

Jag har full förståelse för varför SD har ett starkt opinionsstöd.

Deras erbjudande till väljarna har på ytan varit förföriskt enkelt: med oss får du sossarna när de var som bäst – fast med lägre skatter, hårdare straff och ingen invandring.

Men att någon som Heberlein lät sig luras är ändå märkligt.

Ingen som läst något ur den omfattande litteraturen om SD kan ha missat att den etniska nationalismen är själva kärnan.

Inte heller den som läst SD:s egen vitbok, eller som har lyssnat på vad de själva gång på gång säger i intervjuer när de släpper på sina talepunkter.

Kapitalet pumpar ut miljoner

Men att en person som Heberlein inte förstod vad hon röstade på väcker en annan, mer avgörande fråga:

Kommer andra att förstå det nu när valet närmar sig?

Krafterna som vill tvätta rent SD kommer vara enorma. Kapitalet kommer att pumpa ut miljoner.

Andra krafter, däribland Expressen och SvDs ledarsidor, lär ägna var och varannan text åt att skrämmas med socialdemokratin och försköna SD.

Så kommer det låta i sex månader.

Men projektet har en svag punkt. Om Liberalerna klarar spärren och Tidösidan vinner valet, båda framstår som osannolika, så kommer ungefär halva regeringen bestå av Sverigedemokrater.

Och varför skulle de inte få statsministerposten, om nu Liberalerna anser att det bästa för Sverige är att ha dem i regering?

Tomas Ramberg har spekulerat i ett scenario med tolv SD-ministrar.

Det får många att rygga tillbaka. De förstår att den här våren, med tonårsutvisningar, bråk om uppehållstillstånd och miljarder till återvandringsbidrag för redan integrerade invandrare, bara är en föraning om vad som väntar.

Vill skapa svenskt ICE

För det är som största parti i regering som SD kan genomföra det de själva öppet säger att de vill: riva upp hundratusentals uppehållstillstånd för skötsamma invandrare, skapa ett svenskt ICE och förändra landets etniska sammansättning.

Lägg därtill en amerikanisering av sjukvården och ökad ojämlikhet.

Tycker ni att jag överdriver? Ja, det kommer ni höra i sex månader. Mitt råd är enkelt: lyssna inte på mig. Inte heller på högernationalismens apologeter.

Lyssna på vad Sverigedemokraterna själva säger bortom talepunkterna.

Och titta på vad de faktiskt föreslår.

Payam Moula är chefredaktör Tiden och aktuell med boken Det goda