På Simona Mohamssons liberala likvaka pratar ingen sanning
Simona Mohamsson blev omvald i ett parti som bara låtsas tro på sin egen högersväng, skriver Arbetets politiska redaktör.
Är Liberalerna slut som parti nu? På bild Simona Mohamsson under tidigare landsmöte med L.
Söndagen började bra för Simona Mohamsson. Inför det digitala landsmöte som skulle ta ställning till om hon skulle väljas om som L-ledare (i realiteten en omröstning om SD i regeringen) kom mätningar som visar att förtroendet för henne stiger!
Allt detta efter att hon tecknat avtal med Jimmie Åkesson, kramat om SD-ledaren och sagt att det finns en värderingsmässig gemenskap mellan Ingrid Segerstedt Wibergs parti och Gustaf Ekströms parti.
Nu vänder det!
Man griper efter litteraturen. Nog var det en förtroendeförhöjande insats för Jossi, Körsbärsdalens förrädiska värdshusföreståndare i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, att han gick med på att få Katla-märket inbränt på sitt bröst.
Åtminstone skapade det en sorts tillfällig goodwill hos förtryckaren Tengils soldater Veder och Kader. Förvisso tänkte de slänga Jossi till draken Katla i sinom tid, men ändå.
Hemlig inspelning läckt
Åter till verkligheten. Jossi slapp ju sitta i timtal i ett teknikkaosigt digtalt möte och dividera om formfrågor innan brännjärnet plockades fram.
Så lyckosamma var inte de liberala ombuden. Efter fyra timmar hade det digitala landsmötet inte kommit fram Mohamsson/SD-frågan på grund av allt teknikstrul. Då hade en lång rad ombud begärt ordet och klagar på att de inte hör något, att de inte ser något, att ljudet klipper och att ombud inte registrerats.
En fantastisk avslutning på veckan som gått sedan Mohamsson kramade Åkesson har det varit lite stökigt inom Liberalerna. Hela processen kring SD-närmandet har beskrivits som kuppartad. Politiker har hoppat av, politiker hotar med att hoppa av. Birgitta Ohlsson har blivit centerpartist. Lars Leijonborg har slutat vara avlönad friskolelobbyist på heltid.
Samtidigt har en bandinspelning läckt ut där Mohamsson inför partimedlemmarna säger att den nya dealen med SD inte är något hon egentligen vill ha. Det handlar bara om att hon måste göra något för att partiet överhuvudtaget ska överleva.
Allt detta taktiserande, taskspel, ränksmidande, alla manövrar och allt naket maktspråk … för något partiledningen egentligen inte tror på?
Kan man lita på en liberal?
Det ställer oss inför en del delikata frågor.
Hur ska de övriga partierna, både i Tidölaget och oppositionen, ens förhålla sig till Liberalerna? Går det att lita på något de säger? Hur välgrundad är någon åsikt de säger sig ha? Hur är man bäst oenig med positioner som kan vara rent hittepå? Hur vet man att leendet inte bara är en ironisk grimasch?
Vi kommer väl få veta.
Av de 177 ombuden på landsmötet sa till slut 95 ja till Mohamsson. 80 avstod. Två tryckte inte alls. Att så precist lyckas vinna en partiledaromröstning mot ”ingen” är en udda prestation. Men med det svaga mandatet kan partiledaren ändå valsa vidare med Jimmie Åkesson.
Och därmed har Liberalerna accepterat att de inte behöver tro på det de kräver att väljarna ska tro på: att ett fördjupat samarbete med högerextremister är det bästa sättet att bedriva liberal politik.