Birgitta Ohlsson kan inte rädda Centerpartiet

Att betrakta Liberalernas kollaps är som att se en tågkrasch i slowmotion.

Man vill inte titta, men det går inte att låta bli.

Mohamsson har inte bara kastat det sista av liberal anständighet över bord.

Hon krossar dessutom partimedlemmarnas värdighet genom sättet beslutet har fattats på.

Hur detta ska hjälpa Liberalerna att klara fyraprocentsspärren är en gåta.

En vecka i det mediala rampljuset kan inte kompensera för en partiledare som fick jobbet när alla seriösa kandidater tackade nej, en statsrådsgrupp som är så anonym att antagligen till och med Ulf Kristersson har svårt att minnas namnen och haverier i de frågor partiet hoppats på.

Kalla det sunt förnuft

Ändå borde ingen vara förvånad. Hade Mohamsson och de andra egentligen något val?

Om inte partiet städat av frågan nu och om Liberalerna mot förmodan får fyra procent av rösterna skulle de röda linjerna garanterat ha suddats ut vid nästa nattmangling i Tidöanda.

Det är inte bara den liberala partiledningen som övergivit idén om något slags tredje kraft i svensk politik. Det är framför allt väljarna som hoppat av.

Svenska väljare vill uppenbarligen veta vilken regering de röstar för. Man kan kalla det polarisering, eller bara sunt förnuft.

Det borde fungera som en varningsklocka för fler. Främst Centerpartiet.

Förnekar verkligheten

Just nu firar man stjärnvärvningen av Birgitta Ohlsson. När en urfolkpartist av hennes dignitet tar steget lär det följas av andra.

Men på många sätt befinner sig Centerpartiet precis på samma plats som Liberalerna.

Precis som Mohamsson och de andra vill man bli av med en besvärlig situation genom att förneka verkligheten.

Och precis som hos Liberalerna har det i praktiken gjort partiledarjobbet omöjligt.

Annie Lööf pratade om en bred mitt som om den fanns.

Muharrem Demirok försökte närma sig Socialdemokraterna och fick sluta.

Och Anna-Karin Hatt stannade bara några månader på jobbet.

Och nu, med Elisabeth Thand Ringqvist, tycks partiet vara tillbaka på ruta ett. Sänkta arbetsgivaravgifter på låglönejobb, nya jobbskatteavdrag och fritt fram att skövla skogen.

Men när Dagens Nyheter frågade ville hon inte svara på vilka partier hon skulle kunna tänka sig i en regering.

Möjligen något med Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet.

Den lösningen är det inte många väljare som såg komma.

Drömmar drar inga röster

Hittills har Centerpartiet räddats av sitt konsekventa motstånd mot Sverigedemokraterna.

En sista frizon för den del av borgerligheten som trots allt har svårt för tonårsutvisningar, återkallade uppehållstillstånd och återvandringsbidrag.

Men något politiskt inflytande har partiet inte. Och det är svårt att se vad som förändrats sedan Annie Lööfs drömmar om den breda mitten.

Förr eller senare måste Centern välja sida. Drömmar är knappast en röstmagnet.

Men Centerpartiet är inte det enda som kan ha något att lära av Liberalernas kollaps.

Socialdemokraternas upprepade försök att bjuda in Moderaterna bidrar också till att sudda ut linjerna.

Visst, i en situation av nationell kris och med en annan moderatledare kan säkert vad som helst hända.

Men i den värld vi lever i handlar politik om fördelning. Då står välfärd mot skattesänkningar och gemensamma system mot privatiseringar.

Det är frågor vi väljare kommer att vilja ta ställning till i september.

Då förtjänar vi tydliga besked och klara alternativ.