Simona Mohamssons Sverigelöfte är ett vämjeligt gisslandrama

Luftslottet Simona Mohamsson kan visa upp efter förhandlingarna med Sverigedemokraterna om de sista spillrorna av sitt partis själ kallas ”Sverigelöftet”.

SD får makten – Liberalerna får en omröstning om Euron år 2030 (om övriga partier vill) och en diffus skrivelse om att stoppa övervinster i skolan som Åkesson redan poängterat att det där får vi se hur det blir med.

Som lyckad affär betraktat är det jämförbart med när ursprungsbefolkningen sålde Manhattan till den vite mannen för lite glaspärlor och några flaskor eldvatten.

Men planen är närmast diabolisk. En liten gruppering runt partiledaren har bakom ryggen på sitt eget parti gjort en uppgörelse med Sverigedemokraterna och sedan på några dagar stressat fram en överenskommelse i partistyrelsen mot sitt eget kongressbeslut.

Ingen förankrad omfamning av Jimmie

När Mohamsson i fredags omfamnade Åkesson var det alltså inte alls förankrat i partiet. Vilket orsakat en kritikstorm i partiet.

Nu hotar inte bara partiledaren utan också alla hennes ministrar med att avgå om de inte får igenom sin linje.

Det blir alltså motståndets fel om Liberalerna utlöser en regeringskris med några månader kvar till valet. På så vis tvingar man fram lydnad.

Inget annat parti hade förmodligen lyckats med det konststycket. Men det följer också den enda raka politiska linje som finns i den schizofreni som kallas folkpartism.

Partiet har alltid präglats av konflikten mellan marknads- och socialliberalism – batongen mot cykelhjälmen.

Någon – förmodligen den tidigare partisekreteraren Johan Jakobsson som senare startade public affairs-byrån Nordic Public Affairs – la vid tiotalets mitt fram en väldigt enkel ekvation.

Alliansen hade inte räckt till

Alliansen hade inte räckt till. För att krossa sosseriet behövde borgerligheten få in ett parti i sin konstellation som attraherade väljare som inte såg sig som borgerliga.

För att formeln skulle gå ihop behövde två saker ske. Sverigedemokraterna behövde sälja ut till kapitalet – och priset för det var billigt: invandrarna. Men på andra sidan behövde Alliansens två liberala partier skeppa sin löjliga humanistiska svansföring.

Liberalernas medlemmar och lokalföreningar, det vi kallar gräsrötterna, ville absolut inte samarbeta med SD, men partitoppen i Stockholm såg inga problem med det.

Man behövde alltså påverka den i rätt riktning.

Jakobsson – en skicklig spin doctor med ett brinnande sossehat synligt redan i ungdomsåren – var den som öppnat partiet för influenser från danska populistpartier och lanserat språktester i valrörelsen 2002.

Det hade gjort hans partiledare till Leijonkung. Batongerna tog makten.

När Jakobsson fick lämna partiet två dagar före valet 2006 efter en dataintrångsskandal där man spionerat på Socialdemokraternas intranät gick han rakt in i lobbysektorn.

Men det viskades om att spinnaren kanske borde haft en officiell roll i partiet sett till sitt fortsatta inflytande över det.

Fler från hans krets i partiet fick uppdrag på byrån.

Flera möten i Nordic PA:s lokaler

Under regeringsförhandlingarna efter valet 2018 hölls flera möten inne i Nordic PA:s lokaler. En radiostyrning av partiet där Mats Persson – protegé åt Jakobsson och senare utbildningsminister i Tidöstyret – ska ha fått sms med direktiv från byrån.

Det hela föll på en punkt. Jan Björklund ville inte. Då fick man helt enkelt tillsätta en ny partiledare. De två kandidaterna det stod emellan var Jakobssons protegé Nyamko Sabuni och mesen Erik Ullenhag.

Sabuni hade redan efter millennieskiftet fått vara ansiktet utåt för att de nya aggressiva tongångarna mot invandrare absolut inte var rasism. Så tystade man cykelhjälmarnas gnäll.

Huruvida Ullenhag hade haft en chans mot Sabuni eller ej, det vet vi inte.

För under partiledarstriden dök det upp en mystisk opinionsundersökning beställd av en hemlig grupp vars enda ansikte utåt var riksdagspolitikern Carl B. Hamilton.

Opinionsundersökningen visade att Sabuni var den klart populäraste kandidaten bland partiets medlemmar. Valberedningen valde att gå på den linjen. Ullenhag drog tillbaks sin kandidatur.

Sabuni talade om elektrifierade vägar

Sabuni ställde sig sedan i Almedalen och höll sitt första partiledartal – om elektrifierade vägar. Ett ovanligt val av ämne för en ny ledare.

Frågan skulle visa sig vara mycket besjälad med intressena från en av Nordic PA:s kunder.

Bland Sabunis närmsta rådgivare fanns nämnda Jakobsson och Lars Leijonborg – nu även han lobbyist på firman Diplomat – som författade hennes tal. Partiet fick det skämtsamma namnet ”lobbyralerna”.

Så började Liberalerna sin resa till att bli en av nycklarna som skulle låsa upp dörren till Tidö slott.

När bygget väl stod på plats upprätthöll en allt tröttare Johan Pehrsson – även han en del av firma Jakobsson Leijonborg – ett pinsamt skådespel där han ojade sig över varför Sverigedemokraterna höll på med sådana dumheter som att hetsa mot HBTQ-personer och flyktingar eller höll sig med trollfabriker.

Men han gjorde inget. Absolut inget alls.

Fernissan var så tunn att exakt alla kunde se rakt igenom den. Föreställningen bara pågick. Partiets själ bleknade. Cykelhjälmarna tystnade.

Och Jakobsson själv? Av spin doctorns trettonprocentsparti finns nu bara två procents väljarstöd kvar. Samtidigt är Sverigedemokraterna störst i regeringsunderlaget.

Om projektet varit framgångsrikt eller ej är upp till bedömaren.

Han själv har belönats med en roll som statssekreterare åt Ulf Kristersson. Jakobsson säger sig ha bytt parti.

Mohamsson gjorde raketkarriär

Pehrssons efterträdare, Simona Mohamsson, gjorde en spännande raketkarriär från Göteborgspolitiken, med en mellanlandning i fyra månader på PA-byrån Narva som kombinerades med en position i partistyrelsen, till partisekreterare och slutligen partiledare vid Pehrsons avgång.

Den groomingen tog bara ett halvår, sedan har hon fortsatt på den utstakade vägen. Efterspelet har varit direkt förnedrande för alla inblandade.

Partiet som en gång var de totalitära krafternas självutnämnda motstånd började justera sina röda linjer.

Först skulle Sverigedemokraterna inte få något inflytande, för då skulle ungdomsförbundsordföranden och uttalade antirasisten Romina Pourmokhtari garanterat avgå.

Då goda affärer inte tycks vara Liberalernas lott tystades hon med en miljöministerpost – i Sveriges genom tiderna mest miljöskadliga regering.

De röda linjerna har sedan dragits om så många gånger att Liberalernas partilokaler i dag måste se ut som en gymnastiksal renoverad av en redlös vaktmästare.

Och för en vecka sedan tog man det sista stapplande steget, i hopp om att stödröster från ett regeringsunderlag där ingen gillar dem ska rädda kvar det minsta partiet med högst svansföring i riksdagen.

Det hela beseglades genom en stelt framtvingad kram med en oengagerad Jimmie Åkesson inför kamerablixtarna.

Han behövde inte göra något. Libsen ägde sig själva.

Mohamsson med ett dussin ”ansvar”

Protesterna och avgångsbeskeden lät inte vänta på sig.

Mohamsson stod i Agendastudion och argumenterade för varför hennes parti – med henne som partiledare – skulle vara de som först av alla öppnade för att ge högerextrema Sverigedemokraterna reell makt.

Vad hon fick ur sig var något dussin ”ansvar”, ”kavla upp ärmarna”, samt att hon ”förstår att det här kan ta tid att landa”. Exakt så patetisk framstår liberalismen när den lägger sig platt för de högerextrema trolltiderna 2026.

Sekundärskammen för oss som ser på är nästan fysiskt påtaglig.

Det är svårt att resa sig med värdighet för en partiledare som valt att amputera sin ryggrad. En insikt fler partiledare borde få av att nu se Mohamsson kräla i stoftet för Åkesson.

Men ingen borde vara besviken. Det är fel ordval.

Alla som följt Liberalernas utveckling visste att det här skulle hända. Det följer en röd tråd av urlakande näringslivsintressen, lobbyism, karriärism, hårdare tag-populism och sossehat som sträcker sig hela vägen tillbaks till Lars Leijonborg.

Vad som hände för en vecka sedan var inte en kursändring – det ÄR sedan tre decennier kursen.

Förutom nonsens om Euro och förbud av fula skolor är att släppa fram Sverigedemokraterna till makten i dag Liberalernas enda kvarvarande reella politiska projekt.

Synd bara att ingen i partiledningen berättat det för medlemmarna som nu dragits in i hårgadansen.

Nätet har svämmat över med skärmdumpar

Som seger för Sverigedemokraterna är symboliken otrolig.

Pourmokhtari, i likhet med Simona Mohamsson, började sin politiska karriär som tydliga antirasist.

”Göm en flykting – om det förbjuds göm två” stod det på Pourmokhtaris t-shirt då, när Mohamsson höll upp en skylt med beskedet ”Rasistiska nötter med nazistiska rötter”.

Nätet har sedan en vecka svämmat över med skärmdumpar från en ung partiledare som upprepat förklarar att hon engagerade sig politiskt för att bekämpa Sverigedemokraterna.

Nu vill de två i stället tvinga sina partikamrater att ge Sverigedemokraterna makt och ministerposter efter valet – annars kommer de lämna sina statsrådsuppdrag, riskera att utlösa en regeringskris och lägga skulden för sitt sjunkande skepp på de som protesterat.

Det är som att se kaptenen på Titanic medvetet styra skeppet mot isberget och hota med att skylla skeppsbrottet på personalen om de inte slutar gnälla över utstakad kurs.

Om jag förstått Mohamssons papegojprestation i Agenda rätt så är detta vämjeliga gisslandrama partikamraterna tvingats in i hennes definition av att ta ansvar.

Ett Sverigelöfte.

Flera ledande Sverigedemokrater säger nu, föga förvånande, till DN att de inte vill bjuda på några stödröster för att rädda kvar partiet som fram till för två veckor sedan påstod sig vara deras stora ideologiska fiende.

Inget annat svenskt parti har så skamlöst våldsamt misslyckats med en sådan logisk kullerbytta och sedan kallat det ett fall framåt – det får man ändå ge dem.