”Ett nej från en brukare handlar inte alltid om diskriminering”
I hemtjänsten är det brukarnas integritet som måste stå i centrum. När någon tackar nej till hjälp från en viss person handlar det ofta om sårbarhet och förtroende – inte om diskriminering, skriver vårdbiträdet Berit Bakkmyr.
”Med vissa äldre tar det lite tid att bygga upp förtroendet till att kunna ta emot hjälp med det intima, som ju är det sista man vill släppa taget om själv”, skriver vårdbiträdet Berit Bakkmyr. (Bilden till höger är tagen i ett annat sammanhang)
Jag är vikarie inom hemtjänsten. Min grundtanke är att vårt arbete handlar om att finnas för brukarnas skull. Det är inte de som är till för vår skull.
Jag tycker att det är jättebra att brukare ska kunna påverka om de ska få hjälp av män eller kvinnor. En del kan ha varit med om jobbiga saker gällande det motsatta könet.
Det måste man ha i bakhuvudet och respektera.
Inte självklart diskriminering
Dorcas Dadzie skriver i sin debattartikel ”Om män kan väljas bort i hemtjänsten – vad blir nästa steg?” att sådana situationer ibland kan vara diskriminering.
Men det är inte självklart, särskilt inte när det gäller hjälp med hygien eller dusch.
Med vissa äldre tar det lite tid att bygga upp förtroendet till att kunna ta emot hjälp med det intima, som ju är det sista man vill släppa taget om själv.
Alla klarar inte av att slappna av och acceptera en ny främling som de inte har valt själv.
Oavsett vilken hudfärg eller kultur personalen har som bakgrund, är det viktigt att sätta sig in i brukarnas situation.
Jag är nordisk, men tar det inte för givet att nya brukare jag inte känner vill att jag hjälper dem med det mest intima. Hur erfaren jag är spelar då ingen roll.
Kompetensen syns inte
Dadzie skriver om kompetens och utbildning. Men den kompetens man har och de långa utbildningar man gått är inget som syns.
Man behöver känna in och bygga förtroende. Ha tålamod, lyssna och visa intresse för brukarna som personer, inte bara som någon jag ska vårda eller hjälpa på mina villkor.
När brukaren säger ”nej tack!” behöver man inte tolka det som en kränkning.
Vi måste stötta varandra
Vissa behöver mer tid för att bekanta sig med personal (oavsett hudfärg) innan vi sätter i gång med dom praktiska göromål som är ”klockade”. Det är inte bara att köra på!
För vissa brukare kan det upplevas som en överkörning. Och då kommer vissa sköra att reagera på ett sätt som personal kan ta personligt.
Som kollegor behöver vi stötta varandra om man upplever jobbiga situationer. Vi kan behöva råd från chefer att hantera känslor och upplevelser.
Men vi får inte lägga skulden på dem vi är satta att hjälpa.