”Telefonen tjöt som Hesa Fredrik” – Anders var fast i gruvan när det började brinna
Hur känns det att jobba i Sveriges djupaste gruva när tjock rök fyller gångarna nästan två kilometer under marken? Anders Vikström berättar om timmarna i räddningskammaren vid branden i Renströmsgruvan.
Anders Vikström och 72 kollegor satt fast under berget. ”Brand i gruvan är det värsta som kan hända”, säger han.
”Klockan 08:27 började telefonen tuta som Hesa Fredrik: Brandlarm! Visst, då fick man lite puls. Jag stängde av bultsättaren, hoppade in i min bil och körde till närmsta räddningskammare, hundra meter bort i gruvgången. Det var på nivå 677. Lägsta nivån är mer än tusen meter djupare, nästan 1800.
Inne i skyddskuren kändes det ganska lugnt. Räddningskammaren är som en städskrubb: fällstolar, bord, toa, vatten och en kortlek. Där satt vi fem gubbar, trångt men gemytligt. Vi skojade och slog vad hur länge vi skulle bli här. Övertid, sa nån, vi är aldrig ute till kvart över tre. Elvatiden trodde Tor.
Kortleken rörde vi inte. Vi surfade på mobilerna, Expressen och Norran skrev att 72 arbetare var inrymda i räddningskammare 1 700 meter under jord. Alla var ju inte så djupt, folk satt på många ställen. Det finns 40–50 skyddskurer i berget.
Så här ser räddningskammaren ut som Anders Vikström och hans kollegor var inrymda i, men det var inte i just denna de satt.
Vi ringde runt till andra kurer. Fick veta att en operatör, Linus, hade upptäckt branden på lägsta nivån när han höll på med bultning. Lågor slog ut bakom ventilationsduken, den stora lufttrumman av tyg. Maskinens pulversläckare rådde inte på branden, det kom för mycket rök. Linus avlägsnade sig och skrek på larmkanalen.
Robin tog spoldumpern, en Volvo A 25 med tolv kubik vatten på nivå 1362. Han körde neråt, men fick vända på grund av röken.
Det är ju inte lätt för räddningstjänsten att ta sig till en brandplats nästan två kilometer under jord. Därför har vi vägvisare på varje skift, kollegor som bor nära gruvan och larmas in för att leda räddningstjänsten rätt via hisschakt och ramper.
När brandmännen kom fram hade elden självslocknat. Det visade sig vara en vattenledning som brunnit. En svetsmuff som skulle sammanfoga två plaströr verkar ha blivit överhettad.
Alla tog det lugnt i våran skyddskur. Brand i gruvan är det värsta som kan hända, men ingen fick panik. En entreprenör som var nere tillfälligt sa ’brinner det ofta här, alla verkar så lugn?’. Vårt arbete är speciellt, det passar inte alla. Har man anlag för bergsjuka blir man inte kvar.
Efter ett par timmar i kuren ringde jag min sambo. Hon blev lite orolig, men då fick vi snart utrymma. Det var runt elva, så Tor vann vadslagningen. Vi hoppade in i våra bilar och körde till hisschaktet.
Där uppe mötte räddningstjänsten och HR. De som varit på 1400 och lägre blev undersökta och om nån kände sig upprörd fick man prata. Men de flesta var lugna.
Nu utreds händelsen av företaget och skyddsombuden. Vi ska ta upp det i klubbstyrelsen där jag är ledamot. Vi ska höra med medlemmarna om någon blivit påverkad. De brister vi har upptäckt kommer att åtgärdas.”
Berättat för Staffan Julius