Louis Theroux dokumentär sätter fingret på mitt manshat

Det finns ett klipp från kommunfullmäktige i Örebro som spökat för mig en tid.

Moderatpolitikern Erik Baecklund slår undan en kamera från Örebropartisten Glenn Roswall.

En av missnöjespartiets politiska sekreterare filmar också allt. Sedan går missnöjespartiledaren Marcus Allard fram och konfronterar moderatpolitikern, aggressivt.

Ett kamerasvep visar på en situation allt mer symtomatisk för vår tid. Att allt fler börjat filma situationen med sina mobiltelefoner.

Det handlar om runt fem lyfta mobilkameror under pågående möte. Alla filmandes varandra.

”Är det alltså moderater som filmar mig nu?” frågar en rasande Allard, och lägger upp videon som content på sitt partis Facebooksida. Underhållningsvåld.

En halv miljon har sett den – en översvallande del av de som gillat den är män.

Avsmaken för män har eskalerat

Under de senaste två åren har min avsmak för män eskalerat.

Inte på det där lite pinsamma ”Fi-kille koketterar med att han avskyr män på sociala medier”-sättet som säkert var en del av min personlighet under tiotalets första hälft.

Det här är mörkare. Liksom ett tyst hat med handen knuten i fickan.

En sida av mig som utvecklats av uppdraget att granska svensk populisthöger och det som kallas ”manosfären” på internet. En giftig sociala medier-häxa där brunkonservativa tankar blandas med uppenbara charlataner som lovar atletisk fysik, snabb rikedom och erotisk framgång – snabbt.

Hur kan så många köpa den uppenbara bluffen?

Män föds som hjältar

Det sägs att alla unga män föds med ett löfte om att de är speciella, hjälten i en saga som förväntas ha ett lyckligt slut. Jag tror på den tanken och att den även gäller mig.

När sagan visar sig vara ett helt vanligt liv upplevs det som att något är allvarligt fel – inte minst i en hyperindividualiserad tid där samhällsgemenskapen har eroderats i värde.

Någon måste där bära skulden för det uteblivna slutet med belöningen pangsnygg prinsessa och halva kungariket.

Reaktionen gör oss besatta av framgång, främlingsfientliga, antiintellektuella, hämndlystna och extremt mottagliga för demagoger på nätet som börjar grooma sina offer redan i tidiga tonåren.

Vad vi fått är en rörelse som säger sig erbjuda en stoisk manlig självdisciplin jag själv skulle uppskatta men som främst producerar småaktiga barn som ägnar sina dagar åt att ”trolla” och skapa provocerande ”content” på internet.

Ju längre ned i manosfären man kommer, desto mer genuint äckel känner jag inför vad manligheten fått för sig att den ska vara 2026.

Theroux nya film på Netflix

”Är det inte lite sent på bollen?” hinner jag därför tänka när nu den brittiske dokumentärfilmaren Louis Theroux nya film ”Manosfären inifrån” går upp på Netflix.

I viss mån stämmer det. Fallen känns närmast föråldrade redan.

Kaosmaskinen Sneako är exempelvis ett fenomen på Youtube som funnits där i princip sedan plattformen startades. En narcissist som prövat alla format som går. Fascist, debattör, prankster, mansguru – vad som än råkar ge uppmärksamhet för stunden.

Traffickingbrottslingen och mansgurun Andrew tate nämns, men är själv inte med.

Syndabocken är i den här världen en oklar maktelit ”the Matrix” – en salig röra av politiker, feminister och gammelmedia – som hindrar män från att nå sin fulla potential.

Två fans av dessa manfluencers intervjuas när de gymmar på stranden. De älskar budskapet om att de själva har ansvar för sin egen lycka så mycket att en av dem blivit hemlös på kuppen – snart kommer det ju ordna upp sig.

Han förklarar gravallvarligt för Theroux att depression inte finns.

Tillvaron bland influerarna framstår inte som mindre tom, trots mängden leasade sportbilar och tjejer med silikonbröst.

Myron Gaines från Youtubekanalen Fresh & Fit visar sig sova i ett stökigt rum bakom poddstudion.

Framför kameran har han blivit en stjärna genom att idiotförklara gästande Onlyfans-tjejer som är lika beroende av Gaines manliga publik som han är av dem för sitt contentskapande,

Rasande entusiastisk gormar han idiotförklarande frågor som om de kan ”säga tre städer” för att jublande göra Youtubecontent för killar av hur de dumma brudarna misslyckas.

Blicken är konstant fladdrande i intervjuerna. Absolut ingenting är konsekvent.

”Ensidig monogami”

Flera talar om att de lever i ”ensidig monogami” där deras fruar ska vara trogna och glatt packa deras kondomer när de själva ska knulla runt.

Influencern Harrison Sullivan säger sig äcklas av de Onlyfans-tjejer han hela tiden umgås med i sitt contentskapande.

Samtidigt äger han en agentur för sagda modeller och visar stolt upp en mobilfilm av en tjej som suger av honom på en nattklubbstoalett kvällen innan – något som åtminstone i Sverige klassas som ett hämdporrsövergrepp.

I stället för att själv dras in i en rättsprocess om sexbrott är influncern däremot, kort därefter, delaktig i en livestreamad misshandel av en man som påstås vara pedofil. Huruvida anklagelsen stämmer? Ingen vet.

Efteråt vill Sullivan inte riktigt erkänna sin delaktighet i lynchjustisen, men gör ändå virala klipp av händelsen.

Den brittiske influencern erbjuder, mellan klipp på sitt glamourösa liv, en investeringstjänst som ska göra dig rik. För en publik som mestadels består av tonårspojkar.

Theroux investerar 500 dollar som i princip är borta på någon månad. En bläckfisk hade förmodligen gjort bättre investeringar.

Oerhört bräckligt

Allt framstår som oerhört bräckligt – en uppenbar konsekvens av att leva i ett digitalt luftslott utan några som helst fungerande regler.

Ju längre dokumentären får pågå ,desto tydligare blir influerarnas paranoia inför sin medverkan.

Myron Gaines förbjuder sin kvinnliga medarbetare att prata med teamet mitt i en intervju. Harrison Sullivans strategi liknar Allards i Örebros kommunfullmäktige.

Viralmakaren återtar kontrollen genom att göra det han kan, alltså skapa innehåll. Influencern trakasserar och förlöjligar Theroux i en ständigt pågående livestream där pöbeln får bestämma vad som ska hända och vad Sullivan ska säga.

På så vis försöker han få dokumentärfilmaren ur balans. Exempelvis genom att filma hur svagt han slår på en boxboll. Theroux döms ut som betaman – när Netflix delade dokumentären på Facebook handlar flertalet kommentarer från män just om Theroux veka utseende.

Man märker hur filmskaparen, som ändå är en tänkande person, blir allt mer frustrerad av idiotfrågor som upprepade ”Hur är det med din kompis Jimmy Saville?”

Theroux var alltså en av journalisterna som avslöjade att den brittiske nöjesprofilen var en av landets grövsta sexförbrytare mot minderåriga. Vilket han lite försiktigt försöker svara, trots att det inte har något med något alls att göra.

Men nu står en triumferande radiostyrd förmögen fåne och implicerar att dokumentärfilmaren skulle vara involverad i själva förbrytelserna.

Klippen av ”ägningarna”, hur pantade de än är, dundras sedan ut på TikTok för hundratusentals hånfulla följare – som i dag knappt tittar på nyheter.

Tvättbräda och sleevetatuering

I stället följer de en kille med tvättbräda och sleevetatuering vars kändisskap bygger på att han gått runt på stränder och utsett ”slampigaste tjejen”, varvat med löften om snabb rikedom och antisemitiska konspirationsteorier.

Det här borde, i en normal värld, inte ses som en trovärdig källa.

Fångar något viktigt

Theroux film är långt ifrån det bästa jag sett på ämnet. Men ”Manosfären inifrån” fångar något viktigt.

Den klaustrofobiska konflikten mellan den gamla regelbaserade offentligheten och den laglösa hjärnröta som blivit den nya.

Svår paranoia, grav narcissism och uppmärksamhetsekonomi har ingått ett mobilkamerabeväpnat triadäktenskap inför en publik redo med högafflar och facklor.

Allt känns så förbannat futtigt, andefattigt, patetiskt – och det är vad som är nytt i mitt förakt för mitt eget kön.

Kanske beror det på att min konsumtion av dopade uppmärksamhetstjuvar som TikTok eller AI-hjälpmedel som fått ersätta tankeförmågan är i stort sett noll. Men jag kan överhuvud taget inte relatera till oförmågan att se igenom den här helt uppenbara bluffen.

Eller att det helt väntade resultatet blivit att män som lockats med självförbättring och löften om att äntligen få bli hjälten i sagan i stället anabolapumpats till betydligt sämre människor – som mår piss men lägger skulden på alla andra än förebilderna som tagit dem dit.

Kanske är enda lösningen att helt enkelt stänga ned internet.

För alternativet är att människor börjar göra det jobbigaste som finns – anstränga sig för att tänka själva.

Och den uppoffringen verkar vi inte vara redo att göra.