”Du vill ha kontroller – men varför lämnar de mest erfarna äldreomsorgen, Ulf Kristersson?”

Statsminister Ulf Kristersson har nyligen sagt att kommuner bör få större möjligheter att kontrollera personer som söker arbete i äldreomsorgen genom belastningsregister och misstankeregister.

Att skydda äldre från övergrepp är självklart. Det är inget som ens behöver diskuteras.

Men uttalandet väcker en annan fråga.

Varför talar politiken så mycket om vem som ska släppas in i yrket, men nästan aldrig om varför de mest erfarna lämnar det?

Vi har allt ansvar, men saknar tid

Jag arbetar i äldreomsorgen. När ett arbetspass börjar vet vi sällan hur dagen faktiskt kommer att se ut.

I systemet finns ett schema, men verkligheten följer det inte alltid. Personal kan saknas i en annan grupp och du kommer att jobba där. Besök flyttas. Nya uppgifter läggs till.

Det som på papperet ser ut som en planerad arbetsdag förändras ofta under samma arbetspass.

Ansvar finns alltid. Tiden gör det inte.

Under utbildningar och i riktlinjer talas det mycket om personcentrerad vård, trygghet och värdighet. Det är också så de flesta av oss vill arbeta.

Men i vardagen uppstår en enkel fråga: hur ska det gå till i praktiken?

Många av oss som arbetar inom äldreomsorgen vittnar om samma sak: högt tempo, små marginaler och en växande känsla av att arbetet blivit svårt att bära i längden.

Det som återkommer är inte brist på engagemang. Det är slitna kroppar, långvarig stress och människor som till slut tvingas lämna ett arbete de egentligen älskar.

Vi drivs bort från yrket

I den politiska diskussionen talas det nu mycket om vem som ska få arbeta i äldreomsorgen.

Men bland dem som redan arbetar där återkommer en annan fråga: hur ska de som redan bär systemet orka stanna kvar?

Frågan är inte vem som ska släppas in i äldreomsorgen. Frågan är varför de mest erfarna inte längre orkar stanna kvar.

När den frågan saknas i debatten riskerar vi att tala om äldreomsorgen utan att tala om själva arbetet.

Vad gör du för att vi ska stanna?

Om tryggheten i äldreomsorgen börjar med kontroll av vem som släpps in i yrket, när börjar samtalet om varför de mest erfarna lämnar det?

Och ännu viktigare: vad tänker ni göra för att de ska kunna stanna kvar?

För om trygg äldreomsorg är målet måste politiken börja i en annan ände: hur gör vi det möjligt för erfaren personal att stanna kvar i yrket?

För när erfaren personal lämnar systemet förlorar äldreomsorgen något mycket viktigt: kunskap, kontinuitet och stabilitet.

Kontroller kan vara viktiga. Men utan rimliga arbetsvillkor hjälper de lika mycket som en varm kompress på en död kropp.