”Därför kan inte kollektivavtal ersätta behovsprövning för arbetskraftsinvandring”

De höjda lönekraven för arbetskraftsinvandring är omdiskuterade.

Vi ser ofta förslag om att ta bort lönegränserna helt och istället kräva kollektivavtal.

Sådana förslag finns bland annat från Centerpartiet, TCO och SACO, men vi ser dem också i arbetarrörelsens led.

Regelverket för uppehållstillstånd är en migrationspolitisk och inte en arbetsrättslig fråga.

Kan inte räcka med bara kollektivavtal

LO anser att vi behöver ett regelverk för arbetskraftsinvandring som bygger på att en myndighet gör en behovsprövning av arbetskraftsbehovet och att arbetsmarknadens parter bjuds in och är en del i denna bedömning.

Att enbart förlita sig på villkor enligt kollektivtal som krav för arbetstillstånd är en dålig idé.

Nästan fyra miljoner arbetstagare jobbar på arbetsplatser som har kollektivavtal.

En modell där det skulle räcka med villkor enligt kollektivtal för att få ett uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare skulle få stora konsekvenser.

I praktiken skulle det innebära fri arbetskraftsinvandring till 90 procent av den svenska arbetsmarknaden.

Påverkas av utbud och efterfrågan

Arbetsmarknaden påverkas, som andra marknader, av utbud och efterfrågan.

Om arbetsgivaren, genom att få möjlighet att rekrytera från länder utanför EU, tillåts öka utbudet av arbetskraft kommer lönerna att pressas ned.

Det är enkel matematik. Särskilt när det ökade utbudet av arbetskraft kan tvingas acceptera sämre villkor för att komma åt ett eftertraktat uppehållstillstånd.

Svenska fackföreningar är visserligen med internationella mått mätt starka, men det kommer vara mycket svårt att upprätthålla löner och villkor om arbetsgivarna tillåts utöka utbudet av arbetskraft till i praktiken hela världen, särskilt i branscher där den fackliga organisationsgraden är låg.

Kollektivavtal inget bra verktyg

Svenska kollektivavtal är heller inte utformade som verktyg för myndigheter.

I tjänstemannayrken är det vanligt med helt sifferlösa avtal och inom LOs områden finns ofta en lägsta-nivå som är tänkt som ingångslön för en ung och oerfaren anställd.

Som verktyg för myndighetskontroll är det otillräckligt. Som verktyg för en arbetsgivare som vill pressa villkor genom att utöka utbudet av arbetssökande till länder utanför EU är det förstås perfekt.

Kollektivavtalet i sig garanterar heller inte en viss nivå på inkomst.

Om en arbetsgivare med kollektivavtal endast erbjuder en kortare deltid, visserligen med villkor enligt kollektivavtalet, så kommer arbetstagaren ändå inte kunna försörja sig.

Saknas en maktanalys

I diskussionerna om arbetstillstånd saknar vi ofta en maktanalys.

När utbudet av arbetskraft vidgas till hela värden kommer den arbetsgivare som så önskar lätt att kunna välja bort arbetssökande som vet sina rättigheter och är med i facket.

I stället för en LO-ansluten snickare som redan finns på svensk arbetsmarknad kan arbetsgivaren anställa någon från ett land med lägre standard.

I stället för ingenjörer som är medlemmar i fack inom TCO eller SACO kan en ingenjör från tredje land göra jobbet.

Målar vi fan på väggen? Nej, det räcker bra med att titta på hur tech-bolag som till exempel Klarna har agerat.

Flera avskräckande exempel

Som reglerna varit utformade i Sverige är det dessutom enbart arbetstagaren som straffats vid misstag, fel och oegentligheter.

Det har skapat en obalans där arbetstagaren inte kan försvara sina rättigheter, något som ytterligare pressat ned villkoren.

Ett exempel på vad det leder till har vi sett i till exempel skogsbranschen.

Arbetstagare från tredje land, med arbetstillstånd och jobb med villkor enligt kollektivavtal, har tvingats betala ockerhyror för de boenden som arbetsgivaren tillhandahåller.

Svenska fackförbund har upptäckt flera sådana fall, men arbetsgivaren straffas sällan.

Kollektivavtal är alltså en väldigt bra grej och helt avgörande för svensk arbetsmarknad.

Självklart ska alla arbetskraftsinvandrare ha löner och villkor som är minst lika bra som vad som framgår av kollektivavtalen.

Behovsprövning ska göras av en myndighet

Det är vår roll som facklig organisation att säkra det för alla som har ett arbetstillstånd.

Men, kollektivavtalsmodellen är inte lämplig för att avgöra vem som ska få arbetstillstånd, till vilka arbetsgivare och till vilka yrken.

LO anser därför att arbetstillstånd ska utfärdas där det råder brist på arbetskraft och att behovsprövningen ska göras av en myndighet.

Det i kombination med att arbetsmarknadens parter bjuds in och är en del i denna bedömning borgar för ett mer robust och träffsäkert system.

För att inte arbetskraftsinvandrare ska fastna i ett utnyttjande baserat på deltider och otrygga villkor är det också nödvändigt med någon form av försörjningskrav.

Svårigheter att rekrytera

Vi måste också påminna om att det inte självklart råder brist på arbetskraft bara för att en arbetsgivare har svårt att rekrytera.

Villkoren spelar roll. Eller som SNS konstaterade häromveckan: Det råder inte brist på folk, men det råder brist på personer som vill och kan arbeta till givna villkor.

Slutligen. Det kan vara obekvämt att diskutera utbudet av arbetskraft, men för arbetarrörelsen och fackföreningar i stort är det inget nytt.

Konflikterna på arbetsmarknaden för 100 år sedan – tänk Ådalen – handlade för arbetstagarsidan om bättre villkor.

Arbetsgivarens svar var att hämta arbetskraft som kunde pressas att arbeta för lägre löner utifrån. Behovsprövning skulle ge oss tillgång till arbetskraft från tredje land när det behövs, utan att riskera villkoren på svensk arbetsmarknad.