Benjamin Dousa skryter om sig själv – och klassklyftorna växer

I Aftonbladet berättar bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) om hur hårt han jobbat för att vara där han är i dag.

Han har gjort en klassresa, från betongen rakt in i salongerna.

Men för att fler ska kunna bli lika lyckade som Dousa måste Dousa och andra klassresenärer få lägre skatt.

Det är en grundfalsk berättelse.

Så här funkar det: Ett samhälle som satsar på klassresor enligt Dousas recept, med mindre resurser till gemensam välfärd, blir mer ojämlikt. Klassresor blir svårare.

Ett samhälle som strävar efter klasslöshet blir bättre för alla utom de rikaste. Klassresor blir enklare.

Liberala myter

”Vi borde prata om varför det är svårt att göra en klassresa i Sverige”, skriver Dousa. Ja, låt oss göra det. Ett stort problem är att de materiella skillnaderna växer i Sverige.

Det var enklare att göra en klassresa på 1900-talet än vad det är i dag. Ju mer marknadsliberaler som Dousa får påverka Sverige, desto svårare blir det.

Man kan se samhället som en trappa, med eliten högst upp, medelklassen i mitten och de med minst resurser i botten.

Att röra sig uppåt i trappan är enklare om trappstegen är låga. Är trappstegen höga är det snudd på omöjligt att ta sig upp.

Det är därför ett land som USA har mycket lägre social rörlighet än Sverige, trots landets egen självförståelse och en envis marknadsliberal mytbildning.

Klassresor har en avgörande betydelse i den marknadsliberala berättelsen om samhället.

Om en individ kan röra sig från botten till toppen av samhället blir svaret till dem som klagar över bristande välfärd, orättvisor och fattigdom att: ”Ni borde ha jobbat hårdare!”

Att få människor att skylla sig själva för sin underordning är nödvändigt för Moderaternas politiska projekt.

Fast i Forshaga och Farsta

Det är ett faktum att inte ens fyrtio obrutna år av socialdemokratiska statsministrar lyckades knäcka det svenska klassamhället.

Fascinerande sociologisk forskning har följt adliga och borgerliga efternamn från 1700-talet som Ehrensvärd, De la Gardie, Boëthius och Arrhenius.

Även i vår tid är dessa namn kraftigt överrepresenterade i eliten, bland advokater, direktörer och professorer.

Makt och status går i arv. Det ser likadant ut i alla länder, till och med i det kommunistiska Kina.

Det Per Albin och Erlander lyckades med var att se till att skötsamma Svensson, Andersson och Gustafsson fick både tandvård, bil och en gedigen grundutbildning.

Deras barn blev dessutom lärare och bibliotekarier i den nya välfärdsstaten.

Dousas regeringskollega Ulf Kristersson återkommer ständigt till budskapet att ”Vart du är på väg är viktigare än var du kommer ifrån”.

Du ska flytta, plugga vidare, tjäna mer, lämna din bakgrund. Statsministern gillar ”vartsomhelstare” som är på väg, inte ”någonstansare” som väljer att vara kvar.

Den som är kvar i Farsta eller Forshaga är en förlorare. Tar man inte examen på Epstein University (förlåt, Handelshögskolan i Stockholm) ska man sitta ned och vara tyst.

Ministerns självskryt

I migrationspolitiken gillar inte högern ”enskilda fall”. Anekdoter ska inte få trumfa principer och den stora bilden, sägs det.

Men när det enskilda fallet är han själv och hans klassresa blåser Dousa på med självskrytet och struntar i allt vi vet om klass och social rörlighet.

Det viktiga är inte att vara ”på väg” utan att bidra och delta i samhället.

Alternativet till Dousas och Kristerssons dystopi är ett samhälle där det inte krävs en klassresa för att få en bra arbetsmiljö och välfärd.

Där det går att leva väl och bo kvar där man växte upp och jobba med ungefär samma saker som ens föräldrar.

Där det är möjligt att utbilda sig efter förmåga och fallenhet, men inte för att det är enda chansen att få ett bra liv.