Gruvjätten döljer livsfaror – skryter med säkerheten: ”Psykiskt trauma”

Plötsligt öppnas ventilen och vatten forsar ut.

En montör ser sin kollega försvinna i vattenmassorna, berättar en källa med insyn.

De två männen befinner sig i en meter bred avloppsränna under ett av LKAB:s förädlingsverk i Kiruna. Det är ett slutet utrymme.

Paniken slår till. Hur mycket vatten finns det? Kommer de drunkna?

Det är konstigt. Innan jobbet i rännan har de sett till att vattensystemet är avslaget. Sumpen ovanför rännan ska vara tömd. Det ska inte kunna komma vatten.

Orsakar ”psykiskt trauma”

Elverktygen flyter i väg. Den ena montören kliver upp alldeles genomblöt. Det är mörkt. Den andra montören lyser upp mot kollegan och ropar att de måste springa ut därifrån. De lyckas ta sig ut genom en brunn.

Männen klarar sig utan fysiska skador. Men dokument inifrån LKAB som Arbetet kommit över avslöjar att den dramatiska händelsen orsakar ”psykiskt trauma”.

Och det är långt ifrån den enda allvarliga händelsen som inträffat på LKAB:s områden i Kiruna, Malmberget och Svappavaara under 2025.

Arbetet har fått tillgång till gruvjättens interna system som ger en unik inblick i gruvornas faror.

Det handlar om bergmassor som rasar ner, splitter som sprutar och bränder.

Det är avfallskalk som orsakar frätskador, 90-gradigt vatten som bränner på hud och stenar som faller ner och orsakar hjärnskakning.

”I värsta fall hade vi dött”

Bland de över 200 dokument som Arbetet fått tillgång till träder konturerna av en farlig arbetsmiljö fram.

För i många fall är det nära ögat. Ofta handlar det om tillfälligheter, om tur.

Någon säger ”då hade ingen överlevt” om en händelse.

Det är ofta det handlar om livsfara. ”I värsta fall hade vi dött”, säger en annan om en incident.

Gemensamt för händelserna är att de aldrig anmälts till Arbetsmiljöverket.

Arbetsmiljöverkets expert: ”Blir paff”

Totalt handlar det om 47 olyckor och farliga händelser som LKAB och dess dotterbolag struntat i att anmäla.

I nästan hälften av fallen – 23 – innebär det, enligt Arbetsmiljöverkets expert, med ”stor sannolikhet” att gruvjätten inte efterlever arbetsmiljölagen.

– Jag blir paff, säger Jan Sandberg, tillförordnad sektionschef på Arbetsmiljöverkets enhet för samordning av kontroll, när han får höra om allt som har hänt förra året.

– Min bedömning är att de har satt ribban vad de anmäler till oss alldeles för högt, säger han efter att ha gått igenom beskrivningarna av händelserna från LKAB:s interna dokument.

Drabbade vågar inte prata

När Arbetet försöker ta reda på mer om händelserna framträder ett tydligt mönster: Att prata om det som hänt är känsligt för den som jobbar för gruvkoncernen.

Arbetet har talat med ett tiotal personer med kopplingar till LKAB. Vissa har varit med om farliga situationer, andra har nära insyn. Ingen av dem vill ställa upp med namn. Flera säger att de är rädda för repressalier.

– Gruvan är pulsådern i samhället. Utan det här jobbet har många inte någon annanstans att gå till. Många säger att de känner sig som brickor i ett stort spel – man är utbytbar. Det gör att folk är rädda för att säga vad de tycker och tänker, säger en källa och fortsätter:

– De som lyfter problem hamnar inte på favoritlistan hos chefen. Man kan bli bestraffad genom att fråntas arbetsuppgifter och möjligheten att utvecklas på jobbet.

LKAB lovar ”trygg arbetsmiljö”

Det går stick i stäv mot vad LKAB kommunicerar utåt.

Gruvjätten har hög svansföring när det gäller arbetsmiljön.

Under parollen ”Säkerheten först” på företagets sajt syns en leende arbetsledare.

Ledorden utmålas som en viktig värdegrund för gruvkoncernen. De som jobbar ska ”ha en trygg och säker arbetsmiljö som främjar hälsa och välmående”.

Enligt statens ägarpolicy – en sorts regelbok över hur statens bolag ska skötas – ska LKAB ”agera föredömligt genom att erbjuda en sund och säker arbetsmiljö”.

Och i gruvbolagets riktlinjer står det klart och tydligt: ”Vi ska rapportera avvikelser snarast möjligt, och där det krävs anmäla till myndighet inom tidsramen för vad myndigheten kräver”.

Sekunders marginal räddar förare

Men gång på gång struntar LKAB att rapportera händelser till Arbetsmiljöverket.

Som i mars förra året. Då är det ”sjukt nära” att två personer hamnar under ett 15 meter långt bergras, berättar en person för Arbetet.

En lastmaskinförare skonas med sekunders marginal när han tar den sista skopan.

Samtidigt väntar en geolog cirka 100 meter bort på att lastmaskinföraren ska bli klar. Efter det skulle han ha gått in i tunneln där berget rasat ner.

”Om jag inte hade väntat på grund av rensningen, hade jag stått framför brytningen och arbetat, vilket ytterst skulle ha slutat i en tragedi”, skriver geologen i LKAB:s dokument.

Tio ton berg rasade

Och det är en upprepning av en händelse som inträffar bara tio veckor tidigare:

Två kollegor jobbar 1,5 kilometer ner i gruvan med att spruta betong på nysprängt berg i tunnlarna – eller orterna, som det kallas på gruvspråk.

De hämtar en maskin. När de kommer tillbaka till platsen där de ska göra ett jobb har uppskattningsvis tio ton berg rasat. Stenarna är två-tre meter stora.

”Om riggen stått där hade det blivit en otrevlig upplevelse”, står det i dokumentet från LKAB:s digitala system där både medarbetare, underentreprenörer och chefer kan rapportera olyckor och tillbud.

Jan Sandberg, tillförordnad sektionschef på Arbetsmiljöverkets enhet för samordning av kontroll, är kritisk till att LKAB inte har anmält rasen till Arbetsmiljöverket.

– Det hade kunnat sluta med otroligt allvarliga konsekvenser, men nu gjorde en tillfällighet att det inte blev så. De marginalerna kan man inte ha.

Flera nära döden-upplevelser

Och döden lurar i fler av fallen som aldrig når Arbetsmiljöverket.

Som när någon kastar en tändhatt nära 1,5 kilo dynamit.

Eller när ett verktyg i metall ligger framme för att sätta i gång en strömbrytare på 400 volt.

”Denna bristande insikt kan leda till allvarlig skada eller död”, skriver en person i LKAB:s interna dokument.

– Det är dödligt, och potentiell död innebär ett solklart tillbud, säger Jan Sandberg.

Fall på cykel anmäldes

Medan LKAB struntar i att anmäla flera nära döden-upplevelser är gruvjätten mer noggrann med att anmäla när anställda klämmer fingrar, visar det sig när Arbetet går igenom de 64 händelserna som anmälts till myndigheten.

Man anmäler även när en anställd ramlar från cykeln på väg hem.

De allvarliga olyckor och tillbud som trots allt rapporteras till myndigheterna förstärker bilden av en farlig arbetsplats: 300 grader hett stoft som bränner genom kläder, ett filter på 14 ton som håller på att tappas och personer som slungas bakåt av en tryckvåg från en sprängning.

Poängen med anmälningsplikten är att Arbetsmiljöverket ska kunna undersöka om det är nödvändigt att utreda och ställa krav. Det kan också handla om brister som innebär arbetsmiljöbrott.

– Jag upplever att det blir mer seriöst när Arbetsmiljöverket blir inblandat. Att sakerna som har hänt tas på större allvar, säger en person.

LKAB: En tolkningsfråga

LKAB:s arbetsmiljöchef Annika Kruuna säger till Arbetet att Arbetsmiljöverkets definitioner är rätt tydliga – men att det också handlar om en tolkningsfråga.

– Jag hoppas och tror att det inte är för att vi vill dölja något utan för att vi har gjort en annan bedömning i de här fallen, säger hon om händelserna som aldrig anmäldes till myndigheten.

Flera anställda vittnar också om ett mörkertal som aldrig ens når LKAB:s interna system.

– Jag kan tycka att de negligerar mycket – medan de i andra fall slår på jättestora trummor och gör en höna av en fjäder, säger en person.

Flera Arbetet pratat med tycker att det finns en dubbelmoral – att man från ledningen säger att det är bra att skriva tillbud i det interna systemet, men att det råder andra regler på golvet.

En person berättar att många upplever att de närmsta cheferna ser pappersarbetet som tillbuden medför som en börda.

– Cheferna suckar och stönar över att den och den har skrivit ett tillbud igen. Många struntar i det – det skadar en själv mer än gör nytta, säger personen.

”Utsatt och livsfarlig miljö”

Det kan handla om avspärrningar som saknas, stora stenar som släpper, brist på information vid bränder eller skalv, spränggaser som ger dålig luft och stora fordon som åker i hög hastighet och nästan orsakar krockar.

– Ofta är folk på rätt plats vid fel tidpunkt. De kommer körande och ser en stor stenbit på vägen. Hade det varit på fel plats vid fel tidpunkt hade de fått stenen genom bilen i huvudet, säger en källa och fortsätter:

– Tänker man för mycket så klarar man inte av att göra sitt jobb. Man sätter skygglapparna på. Om jag ska se sanningen i vitögat är det en väldigt utsatt och livsfarlig miljö vi befinner oss i. Men det är som att allting ska tystas.

47 farliga händelser rapporterades inte