Astrid Lindgrens Pomperipossa hade fel – höga marginalskatter är bra
Klart Astrid Lindgren skulle betala mycket mer i skatt, skriver Arbetets politiska redaktör.
Astrid Lindgren fotad i maj 1976 i Stockholm.
Alla har vi våra minnesdagar att vårda. Nyss var det prick 40 år sedan Olof Palme mördades. Och nu uppmärksammar Dagens Nyheters ledarsida en för redaktionen viktig dag.
Den 10 mars 1976, en vårvinterdag för 50 år sedan, publicerade Expressen Astrid Lindgrens debattartikel om Pomperipossa i Monismanien.
Texten var en satirisk uppgörelse med Palmes regerings skattepolitik. Lindgren visade att hon betalade 102 procent i marginalskatt – alltså skatten på den sista intjänade kronan.
För svenska liberaler och konservativa blev artikeln startskottet för den halvsekellånga offensiven mot föreställningen att det inte lönar sig att vara duktig i Sverige.
Systemet gjordes om. Sossarna förlorade valet. Och sedan dess, jublar DN, har skattesystemet undan för undan blivit så mycket bättre.
Har det?
Tja, det är i alla fall mycket lönsamt att vara duktig (läs: stenrik) i dag.
Astrid Lindgrens problem
Låt oss säga några ord om Astrid Lindgrens problem. Hennes exempel i sagan byggde på en mycket specifik teknikalitet som drabbade vissa egenföretagare med höga inkomster.
Kombinationen av statlig skatt, kommunalskatt och egenavgifter kunde i vissa situationer ge en marginaleffekt över 100 procent på en extra krona i inkomst.
Det var alltså marginalen – den sista intjänade kronan – som kunde beskattas mer än fullt ut.
Astrid Lindgren blev alltså inte fattigare av att arbeta. Hon tjänade fortfarande mycket pengar totalt. Men systemet kunde innebära att ytterligare arbete eller en extra inkomstökning inte gav något direkt ekonomiskt utbyte.
I högerns mytbildning har detta kommit att betyda att höga marginalskatter i sig alltid är orimliga. Det är de inte.
Genom marginalskatter sätter samhället en sorts gräns för hur mycket av en inkomstökning man får behålla. Historiskt har den gränsen legat på helt andra nivåer.
Under efterkrigstiden hade många västländer toppmarginalskatter på 70–90 procent. Alltså: när inkomsterna blev riktigt höga fick man bara behålla en liten del av varje extra krona.
Höga inkomster inte värda mycket
Tanken bakom är enkel. Mycket höga inkomster är inte värda särskilt mycket ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
En extra krona betyder mycket för den som har låg inkomst, men väldigt lite för den som redan tjänar enorma summor.
En vanlig löntagare betalar med sin månadslön för boende, mat och annat. En inkomstökning för en undersköterska eller maskinoperatör kan betyda mycket.
Men en miljon till påverkar knappast miljardärens levnadsstandard. Och den gör heller inte särskilt mycket för samhället.
Pengarna kan göra större nytta någon annanstans. Den där miljonen kan gå till sjukvården, skolan eller kollektivtrafiken. Sådant förändrar livet för många människor samtidigt.
Ekonomer som James Mirrlees – knappast någon hårdför marxist – har visat att mycket höga marginalskatter kan vara rationella eftersom incitamentseffekten på redan mycket höga inkomster ofta är relativt liten.
När människor redan tjänar hutlöst mycket pengar slutar de sällan arbeta bara för att de inte får behålla varje extra krona.
Uppmärksamma Lindgrens artikel
Med allt detta sagt kanske vi borde uppmärksamma 50-årsminnet av Lindgrens artikel genom att tänka en förbjuden tanke: är det egentligen så orimligt med marginalskatter över 100 procent?
Det skulle innebära att inkomster över en viss nivå betraktas som icke önskvärda. Vill man fortsätta höja sin lön är det förstås möjligt – men värdet man genererar går då i stället till det gemensamma.
En sådan logik är inte helt främmande. Efter finanskrisen 2008 reglerade EU till exempel bonusarna i banksektorn eftersom de ansågs skapa skadliga incitament.
Historiskt, inte minst i USA, har det också funnits idéer om att sätta ett slags tak på inkomster.
Är det klok politik med så höga marginalskatter?
Kanske inte – åtminstone inte i ett system där välbeställda lätt kan hitta sätt att kringgå skatten.
Men det är ett praktiskt och politiskt problem. Och praktiska och politiska problem är till för att lösas.
Det visade, om inte annat, Astrid Lindgren och den borgerlighet som sedan dess sett till att Sverige inte längre vågar beskatta de riktigt stora pengarna.