Chang Fricks paket för bruksorten är värt att ta på allvar

Efter att Dagens Nyheter gjort ett stort reportage om Ställdalen, en bruksort utan bruk i norra Bergslagen, har Chang Frick fått en idé.

På X berättar poddaren, tv-kändisen och koranbränningsfacilitatorn att han vill rädda det kantstötta samhället i Ljusnarsbergs kommun genom ett Chang-paket.

Ja, det är förstås inte bara Ställdalen han vill värna.

Alla platser där det en gång fanns en gruva, ett pappersbruk eller ett järnverk men där tomma hyreshus, arbetslöshet och armod nu dominerar, ska få sitt.

Bruksorterna dör när industrijobben försvinner och Chang Fricks lösning är i korthet att göra det mer lönsamt för näringslivet att investera, anställa och ha kvar verksamhet på orten.

Tror kapitalet är snällt

Medicinen? Skattesänkningar, slopade arbetsgivaravgifter och särskilt utformade utdelningsregler för företagsägare som skapar arbetstillfällen i den här typen av bruksorter.

Han vill också se skatterabatter för företag som bygger vägar, dränerar en våtmark, renoverar en hamn eller gör sådant som en kommun inte har ekonomiska muskler till.

Dessutom vill han skapa en särskilt gynnsam väg till uppehållstillstånd för invandrare som tar industrijobb i bruksorter. Jobbar man kvar får man stanna.

Det finns så klart mycket man kan invända mot här. Vad händer med socialförsäkringarnas finansiering? Riskerar man inte att göra arbetskraftsmigranter ännu mer livegna?

Ska samhället verkligen socialisera riskerna och låta vinsterna förbli privata? Behöver vi nya brukspatroner som bygger det de finner för gott?

Men den centrala invändningen måste ändå vara att Chang Frick tycks vara lite för naiv inför det privata näringslivets välvilja.

Frick i fel ände

Kapitalet har ingen hembygd. Det söker sig till platser där det kan ge hög avkastning till låg risk.

Det betyder att företag och kapitalägare helst investerar på platser där de tror att de kan tjäna riktigt mycket pengar.

Finns det utbildad arbetskraft? Går det att frakta gods och människor till och från fabriken? Hur ser vägarna ut? Järnvägarna? Energiförsörjningen?

Erfarenheterna visar att det inte räcker att försöka muta kapitalet med skattesänkningar för att det ska visa omsorg om platser man redan ratats.

Och då börjar Frick i fel ände. Bruksorternas kris handlar inte om att kapitalets behov inte har tillfredsställts. Den handlar om att samhällets behov inte har tillfredsställts.

Hur gör man egentligen en plats framgångsrik och konkurrenskraftig?

Så blir samhället bra

För det första genom utbildning och forskning. För det andra genom infrastruktur, inte minst för att arbetsmarknadsregionen ska bli större.

För det tredje genom boendemiljön och för det fjärde genom kulturutbudet.

Så läggs grunden för ett bra samhälle att bo i, men också för att företag ska kunna verka och vara lönsamma.

Och vem ska lägga den grunden? Staten, så klart. Det är bara staten som har de musklerna.

Om staten tar ansvar för att strategiskt viktiga industrietableringar får lånegarantier eller kreditgarantier kommer det att hända saker.

Om staten garanterar att infrastruktur och bostäder byggs, att utbildningssatsningar görs och att offentlig service byggs ut, då kommer det att hända saker.

Det är sådant som på allvar gör att nya investeringar kommer på plats.

Rådet: Tacka nej till ny fabrik

Parallellt med detta ser vi hur det runt om i Sverige finns orter där nya industrier växer fram eller där företag växer och behöver anställa många fler.

Ofta har det med den gröna omställningen och elektrifieringen att göra. Ibland med att världen just nu skriker efter vapen och försvarsmateriel.

Nästan alla säger samma sak: staten måste ta större ansvar för allt det som krävs runt fabriken – bostäder, vägar, el, utbildning och välfärd.

Statens ointresse är så stort att Peter Larsson, som i åratal haft regeringens uppdrag att underlätta svensk nyindustrialisering, landade i att ett kommunalråd borde säga nej till en ny fabrik.

Det säger något om hur skevt ansvaret har fördelats.

Med det sagt är det förstås befriande att Chang Frick talar klarspråk om att landet inte håller ihop när jobb och investeringar koncentreras till några få platser och världen utanför förslummas.

Men frågan är alltså inte hur vi gör Ställdalen mer attraktivt för kapitalet.

Frågan är hur vi åter gör Ställdalen viktigt för Sverige.