Svenska heltidsnormen är kvinnohat

I går var det internationella kvinnodagen.

Kvinnor har historiskt kunnat enas om och sluta upp kring frågor som rört alla.

Halva makten, hela lönen. Arvsrätt, rösträtt, rätten att skilja sig och att göra abort.

Men på senare år är det svårare att enas kring saker som grupp.

Efter år av framgång för vissa kvinnor och år av bakslag för andra har avstånden vuxit.

Splittring gör en uppgiven

Denna splittring kan göra en både förvirrad och uppgiven. Samtidigt som många kvinnor får det allt sämre ekonomiskt så pluggar fler vidare på universitet och högskolor.

Och samtidigt som att vissa hamnar i skulder så har vi rekordmånga kvinnliga partiledare i landet. En kvinna är vd med en fantasiinkomst, en annan är behovsanställd på timmar.

I LO:s rapport Faktisk månadslön – fakta och fördjupning framgår det hur arbetarkvinnors inkomster ligger långt efter alla andras, blygsamma 24 800 kronor innan skatt.

En lön det är svårt, för att inte säga omöjligt att leva på.

Tjänstemannakvinnorna ligger långt över arbetarmännen med sina i snitt 42 408 kronor i månaden. Fastän männen i snitt tjänar betydligt mer så är kvinnor i dag inte nödvändigtvis ekonomiskt kuvade.

Tiden är knapp för alla kvinnor

För den vänster som främst vill prata om ekonomi och klass har det blivit svårare att formulera politik som attraherar alla.

Det rimliga är ju att fokusera på den grupp som har det allra sämst, men håller det för att organisera brett?

Solidariteten och de goda intentionerna finns där, men gemenskap kan inte bygga på sympatier.

Men det finns trots makt- och lönegap, kvinnor emellan en sak som förenar oss alla: tiden.

Oavsett hur ditt liv eller familjesituation ser ut så är sannolikheten att en kvinna gör massa obetalt och osynligt arbete stort.

Kvinnor tar mer ansvar

Och oavsett hur rik och framgångsrik en kvinna är så är normen att vara en närvarande moder som sköter hus och hem fortsatt stark.

Man lägger fler timmar i hemmet på städning, matlagning fix och don.

Man kommer ihåg barnens gympakläder, släktens födelsedagar och att höra av sig och hälsa på sin gamla faster.

På jobbet är det inte sällan hon som tar ett extra varv med trasan, styr upp när det krisar och pratar med den ledsna kollegan.

Kvinnan som moder, projektledare och omhändertagare syns i statistiken. Man tar 63 procent av all vab och hela 70 procent av all föräldraledighet. Efter år av positiv utveckling backar nu utvecklingen.

Och för den kvinna som tjänar mindre kan det ibland kännas rationellt. Familjen förlorar mer på om partnern är hemma och därför är det ekonomiskt rimligt att göra så.

Mycket social press

Kvinnor i akademiker- och tjänstemannasektorn gör samma sak, fastän inkomsttappet generellt är betydligt mindre.

Och för de kvinnor som tjänar mer än sina män verkar den sociala pressen räcka för att ändå inte lämpa över allt på sin partner.

Inte konstigt att rut-avdrag för barnpassning är så poppis bland de allra mest karriärfokuserade kvinnorna, det är ju lätt att tro att det inte finns någon annan lösning.

Att öppet erkänna att man också vill jobba möts alltför ofta av skammande kommentarer.

På arbetsmarknaden tjänar de som tar hand om andra dåligt, att vara hemma med sjuka barn är en ekonomisk mardröm och att försöka hinna med allt leder alltför ofta till sjuklig stress.

Payback time

Men kruxet är inte att en del kvinnor vill vara främst mamma, fix- och donare eller omhändertagare och andra inte.

Problemet är att man inte hinner allt som krävs för att uppnå ett gott, fritt liv.

Vi bygger ju allt välstånd på att sådant här ska funka men värderar det inte. Och att många fortsätter stoppa huvudet i sanden när problemet lyfts som strukturellt.

Arbetstidsförkortning är dyrt, gnäller vissa, men heltidsnormen som bygger på 40 timmarsveckan är uppenbart helt förödande.

Och vissa kvinnors löner må vara bra, men schemat är likförbannat pressat.

Kampen om tiden är nästa stora grej för den som på riktigt tror på jämställdhet.

Sverige har blivit rikt av att kvinnor går till jobbet. Nu är det payback time.