”Järnvägsbranschen är fortfarande inte jämställd”
”År 2026 borde det vara självklart för järnvägens arbetsgivare att ta kvinnors grundläggande behov på allvar. Ändå tvingas fortfarande anställda i branschen ta blodstillande preparat vid mens för att klara ett helt arbetspass utan toalett”, skriver Elina Kabir.
Elina Kabir, grundare av Järnvägskvinnor.
För oss kvinnor på järnvägen är det med livet som insats vi går till jobbet. Varje arbetspass handlar om säkerhet och ansvar för resenärer, gods och kollegor.
Vi älskar våra jobb och är stolta över det arbete vi gör för Sverige. Våra fantastiska yrken, stoltheten i att hålla samhället i rörelse och gemenskapen i branschen betyder mycket för oss.
Men samtidigt är det svårt att bortse från att järnvägsbranschen fortfarande inte är jämställd.
Tvingas ta blodstillande preparat
År 2026 borde det vara självklart för arbetsgivarna att kvinnors grundläggande behov tas på allvar.
Ändå saknar många kvinnor i branschen fortfarande tillgång till basala mänskliga rättigheter som mensskydd, tillgång till toalett och arbetskläder anpassade för kvinnors kroppar.
Det är inte små detaljer, det är värdighet.
Bakom de vackra vyerna från en lokförarhytt finns kvinnor som kör tåg eller arbetar i andra kritiska funktioner som tvingas ta blodstillande preparat för att klara ett helt arbetspass.
Inte för att de vill – utan för att scheman och arbetsvillkor inte lämnar utrymme för något annat. Det säger något om hur långt järnvägsbranschen fortfarande har kvar.
Vill visa hur verkligheten på järnvägen faktiskt ser ut
Kärnan i nätverket Järnvägskvinnor är att med ett intersektionellt perspektiv lyfta kvinnor, icke-binära och minoriteter inom järnvägen.
Det är ett forum där vi kan göra oss synliga och där våra röster får höras – ostört och utan att filtreras bort.
Genom att berätta våra historier visar vi utåt mot världen hur verkligheten på järnvägen faktiskt ser ut.
Finns en tystnadskultur
Samtidigt finns det en tystnadskultur. Rädslan att förlora jobbet gör att många inte vågar lyfta orättvisorna, utan väljer i stället att vara tysta.
När kvinnor organiserar sig och kräver förändring kan det dessutom uppfattas som aggressivt eller rebelliskt, trots att det i grunden handlar om något så enkelt som rättvisa arbetsvillkor.
Att tala om problemen är inte att vara rebellisk, det är att ta ansvar för nutid och framtid.
En järnväg där alla kan arbeta tryggt och med samma förutsättningar gynnar även Sveriges befolkning när det kommer till säkerhet, tillgänglighet, tillförlitlighet och punktlighet.
För oss Järnvägskvinnor handlar järnvägen inte bara om våra jobb.
Det handlar om respekt för kvinnan.
Respekt för människan.
Och i slutändan – om livet.