Henrik väcker bageriets historier till liv: ”Hade gärna gjort en bok av det”

Mellan vitputsade bostadsrättshus och en skola på Möllevången i Malmö står Henrik Johansson och Martin Sjöbeck och tittar sig omkring.

– Jag hade för mig att lastbryggorna låg här ungefär, säger Henrik.

– Nej, det var på den sidan, säger Martin och pekar åt ett annat håll.

Här, precis intill Folkets park, låg förr det stora Solidarbageriet. I dag syns bara silhuetten av bageriets gamla gavel på en av fasaderna på området.

Lades ner 2001

För 25 år sedan var Henrik och Martin arbetskamrater på bageriet, som då hette Schulstad. Henrik Johansson var där i tre år fram till nedläggningen 2001.

Hur var det att jobba där?
– Det var kul men lite blandat. En av de första veckorna sa någon: ”Bara så du vet, här finns ingen framtid”. Det var nedläggningshotat redan då. De äldre utbildade bagarna sökte andra jobb och det var hög personalomsättning. Det gjorde att det var lätt att få jobb och det kom in ganska mycket folk, som vi själva, som i princip var tonåringar då.

Det gjorde också att det emellanåt var en del lek och trams på jobbet.

– Framför allt på slutet var det mycket sånt, degkrig, folk som jagade varandra, säger Martin Sjöbeck med ett skratt.

Han var en av tonåringarna som kom in på bageriet mot slutet av dess existens.

– Min farsa var stolt arbetare. Han hade jobbat på Kockums och jag ville vara lite som honom. När jag började på bageriet kändes det som att man kramade ur det sista ur arbetarstaden Malmö. Allting försvann i samma veva. Det som inte redan hade stängt gjorde det i rasande takt.

Henrik Johansson utbildade sig till kock efter att bageriet lagt ner. Senare blev han skribent, författare och skrivpedagog. Men bageriet kunde han inte riktigt släppa.

– Jag har alltid varit fascinerad av arbete i litteratur, så jag skrev en bageriroman.

Inspirerad av italienska bilarbetare

På den vägen blev han inbjuden till en festival för arbetarlitteratur i Italien.

– Den hölls på en nedläggningshotad bilfabrik som arbetarna ockuperade, en sådan grej som inte händer i Sverige. Då började jag tänka på mina gamla arbetskamrater från bageriet. Varför reagerade inte vi som de italienska bilarbetarna, utan mer med resignation, bitterhet och apati?

Då föddes idén om att göra ett skrivprojekt med personer som blivit av med jobbet och hur det påverkat dem.

– Det skulle också handla om arbetslivets förändring i ett större perspektiv. Men när jag sökte projektstöd kände jag att det var för snävt att bara ha gamla bagare som målgrupp, så det har varit med folk som varit med om nedläggningar, arbetslöshet och avindustrialisering mer brett.

Kulturförvaltningen på Malmö stad gillade idén och beviljade stöd.

Detektivarbete att hitta kollegor

Nästa steg var att leta upp sina gamla arbetskamrater och förklara vad projektet gick ut på. Det var lättare sagt än gjort.

– Jag är kompis med några på Facebook, bland annat Martin, som jag kunde leta reda på den vägen. Men de äldre arbetarna hade jag inte kontakt med. På den tiden fanns telefonkataloger. Nu kan jag hitta var folk bor men inte deras telefonnummer. Skulle jag gå hem till dem och knacka på?

Efter lite detektivarbete och ”djungeltelegraf ” på Facebook lyckades han att få tag i runt 25 personer som jobbat på bageriet, varav 15 som han träffade under hösten förra året.

Mötena har bland annat skett genom öppna skrivworkshops.

– Men det kändes lite märkligt att bjuda in Martin eller min gamla förman och be dem komma till en kulturlokal för att skriva med mig. Då har vi snarare träffats i mindre grupper hemma hos någon eller på ett café.

Men alla har inte haft lust att skriva.

– Jag kan förstå att det kan kännas som en lite konstlad situation att få en skrivövning av mig. Då har vi bara suttit och snackat. Men ibland har vi sagt att nu kör vi 5–10 minuter och skriver om första dagen på jobbet eller något annat bageriminne.

”Skitbra grej”

Martin Sjöbeck tvekade inte när Henrik hörde av sig.

– Jag kände att det var en skitbra grej. Jag har tänkt att någon borde dokumentera det, för det är något som försvinner annars. Människorna och deras erfarenheter, minnen och historier förtjänar att leva kvar.

Han skrev om hur det gick till när han fick sluta på bageriet.

– Jag blev inkallad till basens kontor. Han stod med armarna i kors och sa ungefär: ”Du kan inte vara kvar, här är papper – skriv på”. Sedan visade det sig att jag skrivit på min egen avskedsansökan. Då var det för sent. Det vara bara några månader innan det lade ner.

Hur var det att skriva om det?
– Det var kul. Det har gått tillräckligt lång tid för att jag inte ska få ångest av det. Jag var väldigt arg efteråt när jag blev av med jobbet och jag tänkte mycket på det då.

Vill göra bok av texterna

Ett urval av texterna från projektet finns nu publicerade i ett häfte med titeln ”Alla kan inte jobba som programledare på ZTV – Texter från drömfabriken”.

För Henrik Johansson har texterna förstärkt minnena från arbetsplatsen och människorna som jobbade där.

– Någon skrev om sin första dag på jobbet och hur långsamt hissen gick. Jag hade liksom glömt det, när man skulle stämpla in och så bara: fuck, den där jävla hissen!

Nu är projektet avslutat, men Henrik Johansson har fått blodad tand.

– Jag ska tråckla vidare och försöka få ta på fler personer. Jag hade gärna gjort en bok av det så småningom.

Under projektets gång har det också kommit fram en del annat material som bilder och filmer från bageriet.

– Det är ju sådant som jag som författare inte använder i text. Men jag blev sugen på att ha en utställning där de grejerna kommer till sin rätt. Jag har också hittat någon dikt som skrivits på toaväggarna. Tänk, det sparade toaklottret från bageriets glansdagar!

Häftet ”Alla kan inte jobba som programledare på ZTV – Texter från drömfabriken” finns att läsa digitalt på Henrik Johanssons blogg.