Ayatollans fall kan knäcka Europas elit
Kriget i Iran blir en ny energichock för Europa. Det kan fälla de politiker som inte förmår stå upp för folkrätten, skriver Arbetets politiska redaktör.
”Friedrich Merz styr i ett Tyskland där extremhögerpartiet AfD betraktas som ett seriöst alternativ av allt fler tyskar. Och det mönstret syns över hela kontinenten”, skriver Daniel Swedin.
– Jag brukar inte ge råd. Man måste själv göra en bedömning, men man ska veta att svensk ekonomi står stadig.
Det var finansminister Elisabeth Svantessons besked till svenska folket vid en pressträff under onsdagen.
Detta är människan som tyckte svenskarna skulle ta sig igenom inflationskrisen genom att pruta på Ica.
Inför de hotande ekonomiska effekterna av kriget i Iran finns det inte mycket att säga, annat än att svensk ekonomi mår bra. Var inte pengarna slut nyss?
Nå, man får förstå att finansministern är lite förvirrad. Villrådigheten dyker ju upp både här och där.
Vikten av förutsägbarhet
I slutet av februari återvände exempelvis Tysklands förbundskansler Friedrich Merz från ett statsbesök i Kina. Med sig hade han ett budskap om vikten av förutsägbarhet och trovärdiga spelregler.
Men knappt hade han landat i Berlin innan Israel och USA började bomba Iran och på så sätt återigen underminerade förutsättningarna för regler och ordning.
Och nu spelar Merz plötsligt en annan roll. Nu talar han om att Europa måste göra sig redo för en ”hårdare värld”.
I den världen är rättsliga hinder oväsentliga när Washington vill agera snabbt. I den världen gäller inte internationell rätt när Israel och USA får feeling.
Denna hårdare värld är en farlig plats för Europas demokrater.
En världsordning där vem som helst när som helst kan starta krig mot despoter är också en världsordning där despoter kan starta krig mot vem som helst när som helst.
Det är liksom därför anfallskrig är illegala.
Vem ska lyssna på oss?
Signalerar Europas största ekonomi att regler är tänjbara för vapenbrodern i väst så underminerar man aktivt internationell rätt och priset för det kommer till slut att betalas av Europas demokratier.
Lek med tanken att någon vill erövra Grönland och kväsa Danmark, till exempel. Vem därute ska egentligen lyssna när Europa försöker samla stöd för sin sak i framtiden?
Men de ekonomiska konsekvenserna av Merz hårdare värld kommer vi bli varse mycket närmare i tid. Gaspriserna har rakat i höjden efter att Iran attackerat Qatar.
Oljepriserna skenar när marknaden prisar in de ekonomiska riskerna med att köra fraktskepp genom Hormuzsundet.
Samtidigt överväger Ryssland att helt stoppa sina gasleveranser till ett EU där gaslagren knappt är fyllda till en tredjedel.
I spåren av detta väntas det bli dyrare att värma upp kåken, dyrare att tanka bilen. Och det betyder både dyrare fraktkostnader och dyrare mat.
Det väcker onda minnen från 2022. När Ryssland invaderade Ukraina fick Europas medborgare en rejäl käftsmäll.
Energipriserna steg, inflationen rusade, reallönerna föll. När kontinentens regeringar till slut agerade så handlade det mesta om att hjälpa storföretagen att få ihop sina balansräkningar.
Och stöden som faktiskt gick till vanliga löntagare trixades på ett snillrikt sätt bort genom näringslivets smygflation (omotiverade prishöjningar) och krympflation (mindre förpackningar till samma pris).
”Nå, man får förstå att finansministern är lite förvirrad. Villrådigheten dyker ju upp både här och där”, skriver Daniel Swedin.
Extremisterna vann
Levnadsomkostnadskrisen välte eller skadade alla då sittande europeiska regeringar. Den tidigare nämnde Friedrich Merz är kansler på grund av det.
Nu styr han i ett Tyskland där extremhögerpartiet AfD betraktas som ett seriöst alternativ av allt fler tyskar. Och det mönstret syns över hela kontinenten.
En ny prischock kommer alltså inte bara slå rakt mot hushållens lönekonton och sparkonton.
Det kommer ge ytterkantspartierna nya fördelar i mötet med väljarna. Och vad ska egentligen etablissemanget säga när kostnaderna ökar?
”Det här är priset du betalar för att regeringen helt principlöst vill hålla Donald Trump på gott humör”?
Och när trycket ökar fragmenteras Europa. Ska USA få använda Natobaser i EU-länder för att kriga i Mellanöstern? Javisst, säger tyskarna. Glöm det, säger spanjorerna.
Sådan oenighet har både ett ekonomiskt och ett politiskt pris. När EU skulle behöva tala med en gemensam röst klarar man det inte.
Förlorar mjuk makt
Så blir ayatollans fall till slut vårt problem.
Ett EU som återigen får brottas med inflations- och energikris och där den enda tillväxten syns i stödet för extremistpartier får svårt att forma gemensamma positioner kring handel, teknologi och säkerhetspolitik.
Ett EU där tongivande länder samtidigt vill relativisera brott mot folkrätten förlorar sin mjuka makt och förmåga att forma nya koalitioner i en allt mer multipolär värld.
Och det tjänar bara Washingtons intresse av att behålla sin hegemoni.
Den som vill förstå vart Europa är på väg bör alltså studera vad som sker i Mellanöstern.
Det kommer att synas på hushållens räkningar och i lönekuverten.
Och när priserna stiger igen kommer det också att synas i valurnorna.