”Orimligt”, säger Johan Forssell – han borde skämmas

Berättelser om klasskamrater som protesterar och vänner som vädjar.

Om människor som bott större delen av livet i Sverige och gjort allt rätt. Som har gått i skolan, lärt sig svenska och förberett sig för en framtid. Och som nu ska utvisas.

De så kallade tonårsutvisningara har skakat om den politiska debatten.

Det är nästan en påminnelse om hur det brukade låta innan brutalitet blev ledordet för samtalet om migration.

Som att vara tillbaka i 2004, när ansvariga politiker tvingas förklara varför det inte finns plats för medmänsklighet.

I längden är det ju svårt, och när nyheten om utvisningsbeskedet mot den åtta månader gamla Emanuel kom tog det slut till och med för Jimmie Åkesson.

Tänk om upprördheten är äkta?

Inte ens en regering som stöds av oss elaka svavelosande sverigedemokrater skulle få för sig att införa regler som utvisar åtta månader gamla bäbisar, skrev Åkesson på Facebook.

Ansvarig minister, moderaten Johan Forssell, uttryckte sig mindre målande.

– Jag tycker det låter lika orimligt som jag tror att alla andra tycker också, sa han.

Problemet är bara att Tidöpartierna faktiskt infört regler som gör att ett svenskfött, åtta månaders barn förnekas uppehållstillstånd. Och nu tvår man sina händer.

Krokodiltårar skulle man kunna säga. Men tänk om upprördheten är äkta.

Tänk om det verkligen inte var de här konsekvenserna regeringen tänkte sig.

Strömmers snabbspår

Det är på sätt och vis en minst lika skrämmande tolkning.

Den skulle nämligen säga något om hur den nuvarande regeringen fattar sina beslut. Och om hur lite man vet om konsekvenserna.

I vårt land har det varit tradition att politiska förändringar förbereds riktigt grundligt.

Ett initiativ ska passera utredningar, remissomgångar och experters granskande ögon. De ska dessutom stå pall för offentlig debatt.

En långdragen och trög process, det ska medges. Men poängen är att i största möjliga mål undvika ovälkomna konsekvenser och onödiga tvärvändningar.

Den här regeringen arbetar annorlunda.

Kravet på att förslag ska beredas finns kvar, men i praktiken tycks besluten ända ner till detaljerna fattas i politiska förhandlingar på ett slott i Västmanland eller i regeringskansliets samordningskansli.

Sedan antingen utredare handplockas eller saken skickas in i Gunnar Strömmers ”snabbspår”.

Och ut kommer precis det regeringen har beställt. Det säger sig själv att kritik från remissinstanser väger lätt.

Sossarnas taktik

Precis så tycks det ha gått till i fallet med tonårsutvisningarna.

Bland andra Migrationsverket varnade redan från början för att reglerna skulle kunna leda till ökad otrygghet och förutsägbara uppbrott.

Och situationen är alltså inte unik. Remissinstanser och experter har sågat det ena regeringsförslaget efter det andra.

Bidragstaket för barnfamiljer, idén att sätt barn i fängelse och tanken på att retroaktivt dra tillbaka utfärdade uppehållstillstånd för att ta några exempel.

På samma sätt viftade klimatministern bort alla varningar om att klimatpolitiken skulle haverera. Kanske hade hon inget val. Besluten fattas som sagt någon annanstans.

Ingenting blir förstås bättre av den väg oppositionen i form av Socialdemokraterna valt, att av taktiska skäl aldrig protestera mot regeringens upptåg i migrations- och kriminalpolitiken.

För det är väl ingen som tror att den socialdemokratiska flatheten beror på en allvarlig analys av vad som skulle vara en rimlig politik?

Nästa regering, oavsett vem som kommer att leda den borde lära av det som hänt sedan tonårtsutvisningarna satte igång.

Utredningar och remissinstanser är kanske inte politikens festligaste ord.

Men de är nödvändiga om man vill slippa kalla sina egna förslag för orimliga.