Vad innebär det egentligen att föda barn?
Hur är det egentligen att föda ett barn? Det vill debutanten Johanna Holmström Svedén hitta ord för. ”Audhumblas tunga” är en bok som kommer närmare födandets essens än det mesta jag läst, skriver Cecilia Alstermark.
Författaren Johanna Holmström Svedén.
Hur var förlossningen, är en fråga som många kvinnor förväntar sig att få efter att ha fött ett barn. Debutanten Johanna Holmström Svedén har skrivit en tät roman på 128 sidor som kretsar kring en förlossning.
Kvinnan i ”Audhumblas tunga” (titeln syftar på en ko i nordisk mytologi som slickade fram gudarnas stamfader) hittar inga ord som kan beskriva vad förlossningen egentligen är: Vad gör det med en människa att föda en annan människa?
Inte hur ont det gör, vad som händer med kroppen utan på ett existentiellt eller själsligt plan. Det är en högst relevant fråga som vi sällan hör eller läser om. Ofta hamnar vi i det fysiska och kroppsliga när vi talar och skriver om födandet, och i frånvaron av ett annat språk gör även den här boken det till stor del. Födandet är ju ofrånkomligen väldigt kroppsligt.
Fin skildring av undersköterska
Det handlar inte om en traumatisk förlossning, utan en ganska ”vanlig” med allt vad det innebär. Som att bli lämnad alltför länge ensam eftersom avdelningen är fullbelagd. Att bli sydd innan bedövningen har tagit.
Undersköterskor och barnmorskor skildras väldigt fint, bokens födande kvinna vet att personalen inte bär ansvar för att de inte räcker till. I en vacker scen gör undersköterskan Sussi i ordning ett bad åt paret, hon gör så fint åt de blivande föräldrarna att de börjar gråta.
Närmar sig födandets essens
Själv födde jag mitt barn sövd under akut snitt alldeles för tidigt i graviditeten. Det har lämnat mig med frågor kring hur en ”normal” förlossning skulle vara för mig. Jag tror att alla förlossningsupplevelser är unika men att det finns mycket som är allmänmänskligt oavsett på vilket sätt förlossningen skett. Man behöver inte alls ha fött barn för att ta till sig boken.
Det som rör vid mig allra starkast under läsningen är hur kvinnan går in så totalt i sig själv under förlossningen. Det är också där som författaren närmar sig födandets essens och det är så vackert att få ta del av den med Johanna Holmström Svedéns väl valda ord.
Det finns ingen säng, inget rum, ingen man. Hon har ingen kropp, ingen historia, ingen framtid, inget barn som ska komma. Det som händer har inte längre någon början, inget mitten, inget slut, det är inte en händelse i tiden – det är tiden.