”Bakom den solidariska självbilden växer matkön – skäms Sverige!”

Skäms, Sverige. Det finns inget annat sätt att säga det.

När pensionärer, studenter, arbetslösa och låginkomsttagare i ett av världens rikaste länder tvingas ställa sig i kö för matkassar från frivilligorganisationer, då har något i grunden gått sönder.

Ett politiskt haveri

Detta är inte ett tillfälligt hack i systemet. Det är inte en olycklig konjunktursvacka. Det är ett strukturellt, politiskt och moraliskt haveri.

Sverige har länge älskat bilden av sig självt som humanitär stormakt, som välfärdsförebild, som landet där ingen lämnas efter. Men bakom självbilden växer nu matkön.

Den ringlar sig lång utanför kyrkor, missionslokaler och tillfälliga utdelningsplatser. Där står människor som gjort “allt rätt”: arbetat ett helt liv, studerat, betalat skatt. Ändå räcker pengarna inte till mat.

Var är krisinsikten hos regeringen?

Och ja, Socialtjänsten har enligt lag det yttersta ansvaret. Men i praktiken hänvisas människor vidare, ifrågasätts, kontrolleras, nekas.

Resultatet? Civilsamhället får agera sista skyddsnät när det offentliga krackelerar.

Det är vackert med solidaritet. Det är fult att göra den nödvändig.

Låt oss vara brutalt ärliga: Matutdelning i Sverige är inte ett tecken på generositet. Det är ett tecken på politiskt misslyckande.

Var är ilskan i riksdagen?
Var är krisinsikten hos regeringen?
Var är skammen?

Att människor i Sverige går hungriga är en skamfläck. Att vi vant oss vid det är ännu värre.

Så ja: Skäms, Sverige, tills ni politiskt tar ansvar för att ingen ska behöva stå i matkön i ett land som har råd att göra bättre.