SVT har ersatt progressiva experter med kändisar – låter politikerna komma undan
Ansvarsutkrävande är viktigare än virala klipp på sociala medier, skriver Arbetets ledarskribent.
Mona Sahlin, Lars Trägårdh, Filip Dikmen, Skavlan, Anitha Clemence och Mattias Karlsson diskuterar i Skavlan & Sverige.
I förra veckans Ekonomibyrån gästade Skistars vd Stefan Sjöstrand, en sparekonom på SPP vid namn Shokra Åhrman och poddaren och entreprenören Ann Söderlund för att diskutera skidsemestrar.
Att åka på loven har blivit dyrare, men Ann Söderlund hävdar ändå att ”alla är på skidsemester” och att ”90 procent av mitt flöde består av skidsemester och AW”.
Sparekonomen försöker nyansera, det kan verka som att alla är i väg men så är det inte. Hon lyfter också att all konsumtion blivit dyrare.
Onyanserat samtal
Skistars VD är trött på att prata om prisutvecklingen, men får göra det ändå och pekar på krångliga regelverk, dyra investeringar och inflation som bovarna.
Men sen då? Det är ju inte hela sanningen. Priserna har också ökat för att efterfrågan tillåter det. Visst att vi befinner oss i en ihållande lågkonja men det finns ganska stora grupper i Sverige som knappt känt av det.
För att inte tala om dem som faktiskt betalar mindre i skatt i dag. Hade de bjudit in en person som på riktigt kan och vill diskutera politiken bakom, för det handlar om politik, så hade samtalet breddats.
Svaret på prisökningarna är ju också ökade klyftor, varför skidsemestrar är rekorddyra i ett rekordojämlikt Sverige. Att det inte lyfts är ett problem.
Och ärligt talat, detta är ingen nyhet. Men i programmet hävdar man att ”det börjat bli en klassfråga”.
Börjar bli? Really?
SVT besatta av kändisar
När Skavlan för ett par veckor sedan bjöd in för att diskutera 13-åringar i fängelse var det samma visa. I stället för att bjuda in exempelvis en progressiv opinionsbildare eller expert från civilsamhället satt en skådespelaren Ayan Ahmed från Snabba Cash och artisten Simon Superti i studion.
De två kändisarna gör vad de kan utifrån sin kunskap och roll, intentionerna är goda. Men låt oss vara ärliga, de är ju ingen rimlig motpol till en moderat justitieminister.
Och i torsdagens Skavlan var vi där igen. ”När har man blivit så svensk att man inte kan skickas ut ur Sverige?” frågar sig den norske programledaren.
SD-toppen Mattias Karlsson, ytterst ansvarig för de tonårsutvisningarna möter ingen oppositionspolitiker.
För vem görs detta?
I stället är det influencern Anitha Clemence, komikern Filip Dikmen, historikern och kulturkanonfadern Lars Trädgårdh och sosse-föredettingen Mona Sahlin som bjuds in.
Samtalet lyfter inte, men alla får berätta om sin svenskhet och vad de tycker är härligt.
Det svenska samhällskontraktet diskuteras, men ingen lyfter att politiken faktiskt också svikit medborgarna.
De pinsamt låga pensionerna, de underfinansierade sociala skyddsnätet och, ärligt talat, de utvisade tonåringarna som programmet ändå var tänkt att handla om.
Och visst ryter Filip Dikmen ifrån ett par gånger, men inte så att den som faktiskt är ansvarig tvingas svara.
Vad detta ska leda till när unga i Sverige tvingas bort från sitt liv och sina familjer är svårt att greppa. För vem görs detta?
Fastnar i kulturdiket
Vi har tagit emot för många, säger Sahlin och konstaterar att integrationen inte fungerar. Ingen säger emot.
Ingen lyfter massarbetslöshet, den svenska skitskolan eller tja, någon av de offentliga institutioner som i dag har mindre resurser.
Missförstå mig rätt, balansen i panelerna handlar inte om att de inbjudna inte har intressanta saker att säga, eller är de är dumma.
Men samtal utifrån egna erfarenheter och personliga reflektioner är något annat än sådana som utgår ifrån rådande politiska verklighet.
Både Strömmer (M) och Karlsson (SD) kommer extremt lindrigt undan. I stället för att stå till svars för politiken de för kör samtalen i kulturdiket – och fastnar där.
Behövs mothugg
De slipper verkligt politiskt mothugg, något alla samtal och debatter i dagens polariserade Sverige faktiskt behöver.
Ja, jag sa det. Det behövs mer politisk debatt, inte konsensus eller mys. Mer faktiska samtal om verkliga problem, dess orsaker och vilka politiska lösningar man vill se.
Bara så kan åhörare och tv-tittare rustas med tillräcklig kunskap för att bilda sig en egen uppfattning. Det behöver inte vara hätsk stämning eller bli käbbel.
Tvärtom handlar det om få till både djup och bredd, något som vi verkligen inte är bortskämda med. Det måste få vara överordnat ett viralt klipp på sociala medier.