Villkorad välfärd för invandrare sänker hela arbetsmarknaden

I mitten av januari for migrationsminister Johan Forssell (M) till Boston för att besöka de amerikanska prestigeuniversiteten MIT och Harvard.

Syftet var att diskutera ”talangattraktion och högkvalificerad arbetskraftsinvandring”.

Samtidigt, hemma i Sverige, berättas det om hur människor som kommit som just högkvalificerade arbetskraftsinvandrare ångrat att de kom hit.

Orsak: Johan Forssells migrationspolitik som leder till att invandrade ekonomer, ingenjörer, systemutvecklare och forskare får se sina barn få utvisningsbeslut i samma stund det fyller 18 år.

Det var kanske inte exakt så någon ville ha det när svensk politik gemensamt bestämde sig för att göra Sverige till Europas minst attraktiva land för invandrare. Men det var exakt så här det blev.

Vill skicka en signal

Det där kan vara värt att tänka efter att Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna gemensamt kallade till pressträff i måndags. Budskapet enkelt: invandrare har ingen rätt till svensk välfärd.

Minst fem år måste man ha bott här innan man kan få ta del av sådant som barnbidrag och föräldrapenning.

Fast det kan gå snabbare. Sex månaders sammanhängande arbete med drygt 40 000 kronor i månadslön går bra. Alternativt arbete i 12 av de senaste 24 månaderna med knappt 21 000 kronor i månaden. Då får man tillgång till bidragen.

– I och med detta skickar vi också en signal till dem som väljer att söka asyl i Sverige för att kunna ta del av de här förmånerna för att slippa försörja sig själva, att välj gärna ett annat land, sa SD:s kavate företrädare Ludvig Aspling.

Ja, och vem ska säga emot honom? Som tiden nu är finns det väl i princip ingen som kommer försvara att en nyanländ ska få bostadsbidrag eller sjukersättning.

Ny förslumning

Men den här politiken kommer förstås få konsekvenser som kanske inte är fullt uppenbara för alla i dag. Men det regeringen lanserade på måndagen riskerar bli ett brutalt ingrepp i den svenska arbetsmarknadens funktionssätt.

När staten på det här sättet pekar ut en grupp som under flera år vet att de står utan grundtrygghet i vardagen så skapar man också en grupp som måste acceptera sämre villkor i vardagen.

Det är gigekonomins logik överförd till varenda människa som kommer till svensk arbetsmarknad: otrygghet som affärsidé och lydnad som villkor.

Om du vet att du i fem år står utanför centrala delar av trygghetssystemen – stöd som mildrar de ekonomiska konsekvenserna av att bli förälder, att boendekostnaderna stiger, att du blir sjuk – så skapar det så kallade incitament.

Incitament att ta första bästa jobb, även när villkoren är usla. Incitament att tacka ja till obekväma scheman och evighetslånga arbetsdagar.

Incitament att inte bråka med chefen. Incitament att gå till jobbet sjuk, strunta i att vabba, att alltid tacka ja till övertid.

Pressar villkor och löner

Och pressar staten fram en sådan logik på arbetsmarknaden så vet vi alldeles säkert att arbetsgivare kommer använda sig av den gruppen för att pressa ned villkor och löner för andra anställda.

Det finns ju mer motiverade människor som är beredda att ta jobbet, om det inte passar.

Vi får inte glömma att det är samma partier som klämmer fram det här som tidigare försvagat socialförsäkringarna och bidragssystemen.

Som tidigare försvagat fackföreningsrörelsen och luckrat upp arbetsrätten.

Ludvig Aspling kan förstås säga att det SD och de övriga Tidöpartierna gör är att skicka signaler så att människor söker sig till andra länder.

Men den verkliga signalen går till arbetsgivare i låglönesektorer: håll i hatten, nu får ni fler oorganiserade arbetstagare med svagt skydd och högre tolerans för usla villkor.

Så kan förslumningen på svensk arbetsmarknad fortsätta.