Det här borde Mikael Damberg sagt om Tottenham Hotspur
Hade en fotbollsklubb behandlats som Sverige hade det varit en total katastrof, skriver Arbetets politiska redaktör.
Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Mikael Damberg tycker att Sverige är som Tottenham.
Socialdemokraternas skuggfinansminister har blivit något av en kändis i fotbolls-Storbritannien. Detta efter att han i en riksdagsdebatt i veckan liknade svensk finanspolitik vid Tottenham Hotspur, en ”resursstark klubb” som har ”allt som krävs för att betraktas som ett topplag”.
– Trots detta befinner sig Tottenham i kris. De kämpar i botten av tabellen, bara några poäng ovanför nedflyttningszonen. Inte för att de saknar resurser eller förutsättningar, utan för att de har slösat bort sina möjligheter, sa Mikael Damberg.
Både välfunnet och kul, förstås.
Men Sverige är inte en fotbollsklubb. Och ingen fotbollsklubb – inte ens Tottenham – drivs som Sverige.
Om så vore fallet hade Mikael Dambergs anförande sett ut ungefär så här:
Så gör man i Sverige
”Fru talman! Låt mig avsluta med en jämförelse från fotbollens värld.
Föreställ er att det funnits en fotbollsklubb, anrik med både ligatitlar och internationella framgångar i bagaget. Rik och med goda förutsättningar – bra spelare, fin anläggning, en välfungerande organisation – för framtida segrar.
Men så, för ungefär 30 år sedan, får klubbledningen för sig att man ska spela med max sex spelare på plan.
Varför?
Jo, fru talman, man hade fått för sig att klubben inte får bli för het. Klubbens ledning övertygas om att om man låter elva spelare spela, ja, då kommer lönerna att stiga.
Att det är bättre att inte använda den arbetskraft som finns tillgänglig för att med lite större enkelhet vinna ligan.
Tottenhams nyligen sparkade tränare Thomas Frank gestikulerar från sidlinjen under Premier League-matchen i fotboll mellan Tottenham Hotspur och Fulham i London.
Man hade inbillat sig att det inte är tillräckligt fint att ”bara” vinna matcherna. Att ha ett överskott av spelare på bänken är ett bevis på att klubbledningen är kompetent och sparsam. Och kompetens och sparsamhet är viktigare än att vinna. Viktigare än att utnyttja de resurser man har.
Fru talman, klubben trodde att spelare motiveras av att sitta på sidan och titta på. Se sina lagkamrater ha en uppgift. Få lön för sin möda.
Klubbledningen hade fått för sig att om bänken är obekväm nog så kommer de spelare som inte är på plan att vara mycket mer arbetsamma om de, kanske, byts in.
Och med tiden hade klubben fortsatt spela med sex man, år ut och år in. Varför? För att ingen – inte ledning, inte tränare – skulle ha haft någon idé om hur spelet skulle se ut med fullt lag på plan.
Fru talman, föreställ dig att den här klubben, när den väl hade bestämt sig för att alltid hålla spelare på bänken för att det ska se stabilt och trovärdigt ut – ja, då börjar man också spara på sådant som gör laget bättre.
Man började underfinansiera och skära ned på träningsanläggningen, det medicinska teamet, ungdomsakademin, scouting, planens kvalitet, ja, hela logistiken runt laget.
Elisabeth Svantesson (M), finansminister, under en pressträff i Regeringskansliet.
Och man sa att man gjorde det för att ta ansvar för laget, för att man ville säkra framtiden. Att spara in på förutsättningarna för klubbens existens beskrev man som en satsning på att klubben skulle kunna finnas kvar långsiktigt.
Fru talman! Det är precis så vi behandlat svensk ekonomi i 30 år. Och det trots att vi, så att säga, bytt klubbledning flera gånger.
Vi har låtit massarbetslösheten bli permanent. Vi har underinvesterat i vägar, bostadsbyggande och järnvägar. Vi har låtit vård, skola och omsorg fungera som budgetregulator. Och vi har kallat alltihop ordning och reda.
Så behöver det inte vara. För Sverige har styrkan, kompetensen och resurserna. Vi har företagen, arbetskraften och innovationskraften. Förutsättningar finns för att svensk ekonomi ska prestera.
Men att hålla spelare på bänken är inte att ta ansvar. Att skära i det som får laget att fungera är inte att ta ansvar.”