”Timbro verkar aldrig ha satt sin fot på en svensk skola”

REPLIK: När Timbros Albin Zettervall beskriver kortare arbetstid som något som ska lösas genom ”individuella överenskommelser” undrar jag om han någonsin har satt sin fot i en svensk skola.

Jag är barnskötare som jobbar både i klassrum och på fritids. För oss är arbetstid ingen abstrakt frihetsfråga. Den handlar om vad våra kroppar klarar, hur scheman faktiskt ser ut. och om vi orkar ett helt arbetsliv.

Elevernas behov styr arbetstiden

I skolans vardag är varje minut styrd av verksamheten. Jag bestämmer inte när jag tar rast, om jag hinner gå på toaletten eller när planering är möjlig. Personaltäthet, elevernas behov och ständiga akuta situationer avgör allt.

I den verkligheten är talet om ”individuella överenskommelser” inte bara verklighetsfrånvänt, det är cyniskt. Vi har ingen reell förhandlingsmakt över vår tid.

Påståendet att arbetare hindras från att jobba mer för att tjäna mer missar också helt målet. Vi behöver inte fler timmar. Vi behöver hålla. Vi täcker upp för frånvaro, hanterar större elevgrupper med allt mer komplexa behov, löser konflikter, dokumenterar och stöttar, ofta samtidigt.

Många går hem med värk, sömnsvårigheter och en stress som inte släpper. Problemet är inte att vi jobbar för lite. Problemet är att vi håller på att gå sönder.

Mer ansvar, mindre tid

Samtidigt har ansvaret i skolan vuxit kraftigt. Barngrupperna är större, uppdragen fler och kraven högre. Vi gör mer än någonsin  men utan mer tid för återhämtning.

När kortare arbetstid avfärdas som ”orealistiskt” säger det mer om avståndet till välfärdens verklighet än om reformens rimlighet. I ett kvinnodominerat yrke med hög sjukfrånvaro och stor personalomsättning är arbetstid en fråga om hälsa, kvalitet och barns rätt till fungerande vuxna.

Att dessutom avfärda fackliga företrädare som ”fackpampar” är både respektlöst och felaktigt. LO:s ledning kommer från arbetsplatserna.

De är valda av oss medlemmar. Att förminska dem är att förminska den fackliga demokratin och oss som står bakom den.

En annan verklighet

En jurist med förtroendearbetstid har helt andra möjligheter att styra sin vardag än en barnskötare i skolan. Arbetstid är inte en individuell fråga i en ojämlik arbetsmarknad. Det är en makt- och jämlikhetsfråga.

Att låtsas som att alla kan ”förhandla fritt” osynliggör klass- och könsskillnader och lämnar de mest utsatta utan skydd.

Gemensam reglering av arbetstiden handlar inte om att begränsa människor. Den handlar om att skydda dem som saknar makt att skydda sig själva. Om att barn ska möta vuxna som orkar. Om att välfärdens personal ska hålla ett helt yrkesliv.

När LO nu begär förhandling om kortare arbetstid för arbetarkollektivet är det inte för tidigt. Det är snarare långt senare än det borde ha varit.