När Ola Söderholm raljerar över klimatalarmism har han fel

”Jag sätter mitt hopp till att unga engagerar sig!” Hur många gånger hör man inte någon säga just de orden när vi pratat om var vi själva finner hopp, oavsett om sammanhanget är folkrörelser eller civilsamhälle. 

Hoppet framställs som en sak som går att hitta, och eftersom samma individer inte skapar sådant själva så hoppas de att någon annan ska göra något. 

Det är väldigt fräckt egentligen att säga en sådan sak. 

”Jag känner hopp för att jag själv är med och bidrar till en bättre värld”, har jag nog inte hört någon säga under liknande samtal. Men det kanske är vad vi behöver börja säga. 

”Trots att allt känns hopplöst, och att det känns som att allt i världen går åt fel håll, fortsätter jag kämpa för en bättre värld.” 

Självgott kanske? Men ändå betydligt rimligare än att sätta sitt hopp till någon som knappt ens hunnit bidra till den katastrofala situation planeten befinner sig i. 

Behöver vi hopp för att agera?

Men det är egentligen en annan fråga som gnager i mig. Behöver vi ens hopp för att agera? 

Just nu pågår nog en form av lågintensiv debatt om hopp. 

I avsnitt 347 och 352 av Stormens utveckling pratar poddaren Ola Söderholm om att det finns en klimatalarmism inom vänstern. Han tonar ned domedagsprofetiorna som var så vanliga förut. 

Söderholm kritiserar olika kulturmän – bland andra Björn Wiman och Jens Liljestrand – som dragit på, i Söderholms tycke, allt för stora växlar på hur allvarlig situationen är. 

I stället sällar han sig till gruppen som från åskådarplats kommenterar hur vänstern borde göra, tänka och tycka. 

Han är inte en rörelseintellektuell som agerar och är delaktig till att skapa ideologi och teori utifrån handling utan ännu en tyckare som dessutom raljerar över aktivister som faktiskt gör något. 

I det senaste avsnittet, ”Klimatrepris”, menar Söderholm att tvågradersmålet (eller ”nära tvågradersmålet”) är möjligt med ”mellanmjölkig” klimatreformism. 

Kanske, om vi kunde tänka oss ett samhälle utan tillväxt. För historiskt har just tillväxten alltid varit kopplad till ökade utsläpp av växthusgaser. 

Smart teknologi leder till ökade utsläpp

Mer smart teknologi leder till ökade utsläpp. Se bara på AI och hur mycket de olika molntjänster vi använder dagligen orsakar allt högre utsläpp. 

Den boom i förnyelsebar grön el (som egentligen inte är särskilt grön) är inget värd så länge de fossila bränslena ökar. Klimatfrågan går inte att koppla bort från ekonomin och vår levnadsstandard. 

Det är som att det skulle vara en lycklig slump att just vår levnadsstandard är precis vad planeten tål. 

Söderholm har däremot rätt i några saker han säger. Till exempel att alarmism i sig inte en katalysator för aktivism. 

Å andra sidan finns inget som säger att det leder till passivitet. Hopplöshet och uppgivenhet är två helt olika saker. 

Det går att, som Gun-Britt Sundström sa i en söndagsintervju i P1, både tänka att världen går under och att vara engagerad i klimatrörelsen.

De klimataktivister som varnar för ”i värsta fall-scenarion” bör ses som en radikal flank som möjliggör den lite mildare klimatpolitik Söderholm faktiskt vill se. 

Inte en underdogposition

Att spela ned riskerna med uppvärmningen är inte en underdogposition. Det är precis det alla politiker gör när de sätter budgetar och berättar hur bra det ska bli när de vinner valet. 

Doomers och radikala klimataktivister är fortfarande en minoritet men genom mer eller mindre bra aktivism får de upp frågor på dagordningen.

Hur många hade egentligen koll på att våtmarker var viktiga ur klimatsynpunkt innan Återställ våtmarkerna startade? 

I dag är frågan i politikens mittfåra.   

Carl Cassegårds artikel ”Activism without hope? Four varieties of postapocalyptic environmentalism” bygger på intervjuer med olika doomers, kollapsologer och aktivister i omställningsrörelsen som tror att det är försent att rädda det som finns. 

De som säger att vi behöver ställa in oss på att framtiden kommer bli väldigt annorlunda. 

Men utifrån det agerar de ändå, eftersom den stora katastrofen inte är binär som på film. Det finns en skala för hur illa det behöver bli. 

Skillnaden på 2,7 och 3 graders uppvärmning är enorm. Det har de flesta doomers förstått, ändå lever tanken kvar i populärkulturen. Men att överge hoppet för 1900-talets framstegsoptimistiska värld behöver inte betyda att vi ger upp hoppet om att bli lyckliga, känna mening eller förälskelse. 

Alltså de känslor som gör livet värt att leva.  

Kommer att krävas ansträngningar

Vi behöver inte hopp för att agera för en bättre värld. Vi vet i dag att det kommer att krävas en massa ansträngningar för att förändra den politiska riktningen.

Politiker kommer inte själva fatta beslut som inte har malts till finkornig meningslöshet i trianguleringens kvarn. 

De har fingret i luften och känner av stämningen på gatorna. Nu blåser hårda, kalla vindar men är det något vi kan lära oss av historien är att vindar vänder.    

I det globala nord pratar aktivister och rörelser mycket om hopp som katalysator. I det globala syd är det andra känslor aktivister nämner som ilska, smärta och sorg. 

De känslor många inom omställningsrörelsen och kollapsteoretiker pratar om, men som får mindre genomslag i den politiska debatten. 

Under pandemin var det många som pratade om att de ville att allt skulle bli som vanligt igen. Som att de inte kom ihåg att de mådde piss då också. Att de längtade efter något annat. 

Den som är sjuk har bara en längtan

Agerandet påminner om talesättet att en frisk person längtar efter många saker, men den som är sjuk har bara en längtan.

Dagens radikala klimatrörelser ser oftast en annan värld som sitt mål, de vill inte bevara den gamla.

Att göra rätt saker, oavsett hur mörkt det ser ut har inte med hopp att göra. Det handlar om plikt och att vilja göra det som är rätt även om det är jobbigt. 

Att kunna se sig själv i spegeln på morgonen eller berätta för oroliga barn att man gör vad man kan. 

Hopplöshet innebär inte om att bara lägga sig ner och vänta på slutet, precis som att livet inte bara handlar om att vänta på döden. 

Det handlar mer om att se på verkligheten sådan den är och agera för den förändring man vill se.