Lina Ekdahls nya bok är en poetisk tarmsköljning på samhällskroppen
Poesi som rening av samhällskroppen? ”Först av allt är gästfriheten” av Lina Ekdahl erbjuder en välkommen motkraft till hopplösheten som är lätt att fastna i.
Poeten Lina Ekdahl från Göteborg.
Det är lätt att gå vilse i hopplöshet när vi dagligen matas med intryck från barnpresidenter i gubbkroppar som spelar brädspelet Risk med världskartan, fast på riktigt: Grönland är mitt. Ukraina är mitt.
Samhällskroppen (och dess människor) behöver ett renande bad eller en poetisk tarmsköljning. Just när jag gått ner mig i hopplöshet några dagar kommer en diktbok med titeln ”Först av allt är gästfriheten” (Wahlström & Widstrand) av den erfarna poeten Lina Ekdahl och jag kastar mig över den. För gästfrihet är precis vad vårt samhälle behöver.
Så här inleds boken:
Det började med att du sa mitt. Min mark. Mina kor.
Det började med dina kor.
Att du satte upp en gärdsgård.
Ett morotsland som du kallade ditt.
Det finns inte en forskare som inte vet att det var där det började.
Så kommer diktjaget in. Och är beredd att dela med sig av precis allt hon har: soffa, bröst, barn, smörgåsar, rosor och alla pengar.
jag kommer att bli barskrapad
men det gör inget
Ett svar på flyktingpolitiken
Några sidor senare kommer dikten ”Vad vill du” som visar på motsatsen till gästfrihet och jag läser den som ett svar på Sveriges åtstramade flyktingpolitik och kontroll av människor.
För flera år sedan hörde jag Ekdahl läsa denna dikt högt vilket var särskilt effektivt. Dikten består av ett långt flöde av upprepade, korta frågor som tillsammans låter aggressiva:
När kom du. När åker du. Vad vill du. Vad kostar du. Vem betalar. Hur mycket äter du. Hur mår dina tänder. Magen. Nerverna. Vad vill du. Vem ska betala.
Humorn möter allvar
Resten av boken gästas av en massa olika djur: lysmask, kamel, husmus och silverfisk bland andra. ”Det är lättare med djur”, skriver Ekdahl förklarande i en dikt, men för mig som läsare blir dessa dikter faktiskt svårare.
Kanske känns det inte lika angeläget längre när det är kameler som behöver någonstans att sova, äta och tillbringa dagarna även om jag såklart förstår poängen (och med all respekt för att kameler har samma rätt som människor att ha någonstans att vara).
Samtidigt ligger Lina Ekdahls styrka i att det barnsligt humoristiska möter allvarliga samhällsfrågor. Här handlar det om både vår personliga och samhälleliga förmåga eller oförmåga att säga ”välkommen in” eller ”jag har tid för dig” när någon knackar på.