”Det saknas elektriker, så varför släpps vi inte in?”
Utbildad, motiverad och redo att jobba. Ändå stoppas vi av ett system som inte går ihop.
Det sägs att Sverige skriker efter elektriker, så varför får jag och mina studiekamrater inte ens chansen att bli en? undrar Joey Newnham.
”Det här handlar inte bara om mig. Vi är många, många, många i samma sits. Det handlar om ett glapp mellan utbildning, bransch och verklighet”, skriver Joey Newnham.
Det sägs råda akut brist på elektriker i Sverige. Det var därför jag valde att utbilda mig till elektriker.
Under utbildningen, och framför allt praktiken, insåg jag också att jag valt helt rätt.
Jag hade ingen aning om att det skulle vara så roligt att dra kablar, lösa problem, jobba med händerna och huvudet samtidigt.
Att bli en del av ett arbetslag, att hjälpa människor att få ordning på sina hem, sina företag, sina liv. Det här är mitt drömyrke!
Beredd att flytta
Men trots den så kallade bristen har det visat sig vara näst intill omöjligt att få en lärlingsplats.
Ja, jag bor i Stockholm där marknaden är tuff, men jag har sökt på många orter, som Eskilstuna. Enköping. Västerås, Norrköping, Västervik…. Jag är beredd att flytta, kanske inte till Boden (inget ont om Boden, men det är långt hemifrån), men viljan finns där. På riktigt.
Jag har mejlat. Ringt. Påmint. Förklarat. Och ofta får jag samma svar, nästan ursäktande:
”Helt rätt attityd, jag önskar att jag kunde anställa dig, kiddo. Men det går inte just nu.”
Jag tvivlar inte på att många menar det. Problemet är bara att ”inte just nu” inte bygger några elektriker.
För att bli färdig elektriker krävs lärlingstid. För att få lärlingstid krävs en arbetsgivare.
Och arbetsgivarna säger att de inte kan ta emot lärlingar.
Så hur är det egentligen tänkt att den här nöten ska knäckas?
Jag är till och med beredd att jobba gratis, bara jag får mina lärlingstimmar och kan tillgodoräkna mig tiden, men kollektivavtalen tillåter inte det.
Reglerna är tydliga och grundtanken är god. Men resultatet blir ett slags ett moment 22.
Det här handlar inte bara om mig. Vi är många, många, många i samma sits. Det handlar om ett glapp mellan utbildning, bransch och verklighet.
Om unga människor som gör ”rätt val”, utbildar sig till bristyrken och ändå blir stående vid sidan av.
Vill inte ha någon genväg
Hur många till ska tröttna? Hur många ska byta bana?
Hur många potentiella elektriker ska gå förlorade innan någon tar ansvar för att lärlingsplatser faktiskt finns?
För i förlängningen kommer företagen inte få tag på yrkeskunnig personal om de inte är med och lär upp oss nya.
Jag vill inte ha någon genväg. Jag vill inte bli klar snabbare än andra. Jag vill bara få jobba. Få lära och göra rätt för mig.
