När han till sist fixat tårta förstår jag varför Amanda Schulman gett upp
Jessica Eriksson skriver om det existentiella tillståndet birthday blues och minns kvinnan i Skåne som fick vindrutetorkare av sin kille när hon fyllde år
Hur känner du inför att firad, frågar sig Jessica Eriksson.
”Injicera mig med morfin och väck mig när helvetet är över”, ropar jag till sambon kvällen innan ödesdagen. Ödeläggardagen. ”Glöm mig! Bränn alla mina brev!”
Jag lägger mig på soffan, blundar och sänder tankar och böner till familjen, eller alla familjer som en gång om året hålls gisslan av ett klassiskt mammamonster.
Åh kvinnor, så ont det gör! Att föda barn, frågar ni? Nej, att fylla år.
Birthday blues är ett tillstånd som främst drabbar kvinnor över 40 och handlar om att känna sig ledsen, apatisk eller ointresserad av fira eller tänka på sin födelsedag.
Så skriver journalisten Temma Ehrenfeld i Psychology today.
Åldrandet faktor till känslostorm
Åldrandet är en uppenbar faktor till känslostormen. Att vi ser ansiktet ruttna och rinna av kraniet i realtid. Trist för alla, förbjudet för kvinnor.
På födelsedagen minns vi också tidigare, dåliga, bemärkelsedagar.
I mitt fall: föräldrarnas skilsmässobråk som utbröt över frukostbrickan. Eller åren av sjukdom där jag inte orkade kalasa och ingen, inte ens mamma, kom ihåg att ringa.
Och åh, det ofrånkomliga bokslutet som bubblar upp, där vi attackerar oss själva med frågor som ”lever jag det liv jag vill leva? Har jag uppnått mina mål?”
Man kan ju gråta för mindre.
I Sverige är det kanske främst systrarna Amanda Schulman och Hannah Widell som talat öppet om sin födelsedagsdepp och strypgreppet dagen tar på deras anhöriga.
Men nu verkar en av dem ha gett upp. ”Jag sätter mig på Gotland själv, vi glömmer datumet för jag vet inte hur jag ska lösa det här”, säger en uppgiven Amanda i Fredagspodden.
Välmenande tips brukar vara att ”ta kontrollen! Planera själv för att slippa besvikelser!”
Planera bort besvikelser?
Planera bort besvikelser? Förlåt, men behärskar vi svartkonst? Knappast.
Då hade jag redan gjort något åt mammakroppen. Den som enligt rådande ideal blev ful i samband med graviditet och förlossningar.
Eller åtminstone sett till att pappan drabbats lika hårt.
För visst var det orättvist att han blev förälder utan synliga uppoffringar.
Att han till och med sågs som mer attraktiv när han balanserade en unge på höften. Samtidigt som han klev framåt i den självutveckling samhället ser och belönar.
Det vill säga karriären.
Medan vi kvinnor stannade hemma för ekonomins skull.
Åh, så ont det gör. Att se den regelbaserade världsordningen falla? Nej, att uppfattas som bitter.
Jag vägrar, försvinn orena ande I cast you out! Jag vill vara bättre. Jag KAN vara bättre! Så någon timme efter utspelet om morfininducerad koma ropar jag ”hallå familjen, vet ni vad? Oavsett vad som händer på min födelsedag kommer jag vara GLAD! Jag kommer ha en UNDERBAR DAG!”
Så modigt. Och självbedrägligt. För när ödesdagen går mot kväll ligger jag ändå i soffan och grinar över att ”inget hände” utöver frukostbrickan.
Två vargar gläfser
Inombords gläfser två vargar, den ena väger ”du förtjänar hyllningar, du får känna, vara sann, vara dig själv” mot den andras ”herregud skärp dig, bär ditt eget liv, du är ju en kompetent vuxen med rösträtt!”
Kan hon inte bara hålla käften? Det sura mammamonstret, alltså. Jag vill kväva henne, trösta och skämta bort henne, vad som helst bara hon försvinner! Bara hon DÖR!
Men hon vägrar.
Inom terapin brukar man säga att man ska acceptera de svåra känslorna. Omfamna sin inre skugga för att sedan släppa henne fri. Jag vet detta, men känner det inte i kroppen.
Så när sambon äntligen åker och fixar tårta väser jag ”jaha så nu passar det, nu när jag gråtit, då passar det att köpa tårta!”
Skäms för hur jag behandlar min partner
Ja, jag skäms. Inte minst för hur jag behandlar min partner. Även om man tydligen får säga vad som helst till eller om dem – med Amanda Romares bok Judas som färskt exempel.
Och för några år sedan drogs jag själv med i kampanjen ”dumpa din kille” när den härjade på sociala medier.
I ett Instagraminlägg jag numera skäms för petar jag på min kille och frågar ”does it spark joy”?
Ett citat hämtat från Marie Kondo, den japanska städinfluencern som menade att man skulle kasta allt som inte längre gav glädje.
Ett liknande inlägg från min kille hade varit otänkbart.
I texten ”Det saknas gränser för hur killar behandlas” tar Sanna Samuelssons ton mot heterokvinnors giftpilar. Hon skriver: ”Det kokar där ute av berättelser, drypande av förakt, om ”barnets pappa” och ”killen”, underförstått några riktiga idioter som inte fattar något.
Han kan inte städa rätt, har ingen smak och förstår inte hur man ska uppfostra barn.”
Mitt tillägg: och han vet inte hur man firar en kvinna som fyller år – med katastrofala följder.
Bättre på att hålla käften?
Borde vi bli bättre på att hålla käften? Inte låta ilskan över att leva i ett patriarkat blöda in i våra relationer?
Ha! Som om familjen vore en fristad från samhällets strukturella ojämlikheter. Som om vi och våra partners inte själva reproducerar dessa varje dag – oftast till hans fördel.
Ja, så här morrar vargarna vidare. Förlåt älskling för mitt gnäll, men jag kanske har anledning att gnälla!
Men hur gör jag det på rätt sätt?
Skammen och frågorna följer med på träffen med väninnorna. ”Jag är en egocentrerad, fransk barnprins”, säger jag och kompletterar cavan med extra starkt vitt snus.
De tröstar. De förstår. ”Vaddå, kan vi inte bara få vara barn en dag”, säger en genomtrött mamma. ”Min man gav mig kattmatsskålar, och det var inte ens min katt”, säger en annan. ”Jag har sagt att jag inte vill ha fler praktiska presenter, typ stekpannor,” säger en tredje.
Och jag minns kvinnan i Skåne som fick vindrutetorkare av sin kille när hon fyllde år.
I stället för skitsnack
Vi är arga (ledsna?) men vill stå över giftpilarna. I stället för skitsnack: uttryckande av behov. ”Jag vill få något tillbaka efter alla år av total självutplåning”, säger mamman som bollar heltidsjobb med (närmast) ensamt ansvar för barn med särskilda behov.
Under årets andra dagar biter hon ihop och gör vad som krävs. Men på födelsedagen blottläggs en sårbarhet hon (vi) inte rår över.
För egen del bottnar sorgen i misslyckandet med att leva jämställt. I känslan att samtiden gaslightat mig med pigga tillrop om självförverkligande och egenmakt.
Och så är jag rädd. Rädd för att osynliggörandet av min verklighet bara kommer fortsätta, ända in i familjelivet.
Att inte ens familjen ser mig? Ser oss? Platsen där vi la våra kroppar, liv, tid och kärlek.
Sanna Samuelsson igen:
”När både offentlighet och skyddsnät försvinner blir familjen oumbärlig, som den enda respiten från en värld där allt är föränderligt. Paret (familjen) är i vår tid av privatiseringar den enda tillgängliga gemenskapen.”
I familjen lägger vi den mest sårbara, blödande delen av våra liv. Och detta liv får ni gärna fira. Vi behöver det! Att känna oss sedda.
Det raderar inte patriarkatet. Men kanske räcker det till lugnare andning och mildare ord från ett sorgset mammamonster.