Slapp nedskärningspolitik tvingar äldre att handla mat på nätet
Ska 85-åringar verkligen behöva lära sig att klicka hem sin söndagsstek? skriver Arbetets ledarskribent.
”De äldre lämnas allt mer ensamma, med mer att lösa på egen hand och med en känsla av att de är bara är en belastning”, skriver Arbetets ledarskribent.
Allt fler äldre som har hemtjänst tvingas klicka hem sin mat på webben.
I en undersökning gjord av Sveriges Radio uppger 120 kommuner (av de 228 som svarat) att de använder sig av digitala mat- och hushållsinköp i hemtjänsten.
I ett radioinslag hörs en äldre man som kallas Johan och är i 85-årsåldern. Han berättar om utmaningarna med att köpa mat på nätet.
Att lära sig ny teknik och ändra fungerande rutiner har inte fungerat för honom som synskadad.
Äldrevården brottas med flera problem
I stället har en vän fått rycka in och hjälpa till med matinköpen. Att vara så utlämnad åt anhöriga och vänner är raka motsatsen till välfärdsstatens tanke.
Eva Sahlén, samordnare på SKR, kallar det för en nödvändig effektiviseringsåtgärd.
Personalen slipper både ränna i affären i tid och otid och kånka maten hem till de äldre.
Många kommuner, inte minst mindre glesbygdskommuner dras med svårigheter att rekrytera personal med rätt utbildning.
Dessutom kämpar många lokala kommunpolitiker med att komma i kapp ekonomiskt efter inflationens kostnadsökningar. Statsbidragen, det vill säga pengarna regeringen pytsar in, har sjunkit.
Slapp arbetsmarknadspolitik
Men det är något motsägelsefullt i allt det här. I Sverige har vi en minst sagt omfattande arbetslöshet.
Skulle det finnas politiska ambitioner att få fler i arbete så skulle man kunna slå två flugor i en smäll. Bättre äldrevård för alla, fler i arbete.
Det skulle dock krävas satsningar. Utöka utbildningsplatser så fler är anställningsbara.
Och hur sannolikt är det att man som arbetslös hittar till Kils hemtjänst?
Flyttbidrag, hjälp att hitta boende och liknande insatser hade kunnat hjälpa de familjer som är öppna för att flytta men som saknar medel eller vetskap om vart de behövs.
Och för ”Johan” i Kils kommun har lösningen alltså blivit att ta hjälp av en vän. Det offentliga lyckades helt enkelt inte erbjuda den välfärd han faktiskt har rätt till.
Budgetar anpassas efter krisläge
Detta är väl exakt det som är målet med nedskärningspolitiken, i alla fall från regeringens håll: att staten ska göra mindre, ta mindre ansvar.
Ihop med kommunpolitiker med pressade budgetar som administrerar nedskärningar och med stora svårigheter att hitta rätt kompetens blir det helt enkelt kaos.
För personalen i hemtjänsten innebär effektiviseringar sällan mer luft i schemat. I stället fylls dagarna med allt annat än fler kollegor.
För samtidigt som att det på flera håll saknas personal vittnar undersköterskor om hur svårt det är att få en tillsvidaretjänst på heltid.
Den billigare hemtjänsten med stora avstånd mellan personalen och de äldre blir det nya normala och när nästa budget spikas är det få som kommer ihåg äldre som ”Johan”.
Handlar faktiskt om människor
Tankesättet sprider sig. Nästa steg är kameror i stället för nattronder och personal på plats, något som en del kommuner redan beslutat sig för att införa.
Ihop med att en oförsvarbart stor andel av personalen har otrygga anställningar blir det svårt att sätta emot.
De äldre lämnas allt mer ensamma, med mer att lösa på egen hand och med en känsla av att de är bara är en belastning.
Och färre blir klapparna på kinden en orolig natt och de gemensamma rundorna till den lokala matbutiken med äldre som knappt har några sociala kontakter i övrigt.
Ny teknik i all ära, men välfärd handlar faktiskt om människor.