Det är nästan synd om Gunnar Strömmer

Det slog mig på ett frukostseminarium, kanske ett år in i mandatperioden.

Gunnar Strömmer satt i panelen. Han var bra.

Men han behövde med jämna mellanrum påminna både sig själv och publiken om vilken politik han som minister i Tidöregeringen faktiskt stod för.

När samtalet drog iväg mot mer nyanserade och seriösa resonemang var det uppenbart att det var där han själv trivdes bäst.

På en annan plats än den han nu tvingas befinna sig på.

Strömmer trivdes ej

Så jag fick en tydlig känsla av att Strömmer inte trivdes med den politik han tvingas föra. Och det verkar som om den känslan var riktig.

Alldeles nyligen publicerade den prisbelönta kriminologen Frances Crook ett referat av ett möte med den svenske justitieministern på sin blogg.

Hon skriver rakt ut att han var ganska tydlig med att han motvilligt gav efter för trycket, och att det var på grund av att regeringen satt i koalition med ytterhögern som han gick med på det.

Att den grova och extremt våldsamma gängbrottslighet vi har i Sverige i dag har fått växa och bita sig fast är ett katastrofalt samhälleligt misslyckande. Det råder det ingen tvekan om. 

Inte heller att repressiva åtgärder har varit nödvändiga. Att vända polisbristen var avgörande, och straffskärpningar och ökade befogenheter har haft sin plats.

Tror inte på släpp-fångarna-loss

Jag tror inte på någon naiv släpp-fångarna-loss-attityd och är rätt säker på att mina grannar i en våldsutsatt förort i västra Stockholm inte gör det heller.

Livsfarliga människor som initierar våld, rekryterar barn och driver konflikter ska sitta inlåsta så länge det krävs för att andra ska kunna leva tryggt. 

Det är också uppenbart att det förebyggande arbetet fungerar bättre när de mest drivande aktörerna är borta från gator och skolgårdar. 

Men det är minst lika uppenbart att det långsiktigt avgörande är något annat. Ett kraftfullt förebyggande och rehabiliterande arbete.

Här är samhällsmisslyckandet ännu större. Hur kunde vi hamna här, och hur ser vi till att aldrig hamna här igen?

Det går att inse behovet av hårdare tag mot gängen och samtidigt känna oro inför den riktning kriminalpolitiken nu tar.

Är det ansvarsfullt att i praktiken generellt höja straffen, även för brott där utvecklingen under lång tid gått åt rätt håll, när det mesta pekar på att det är dyrt och ineffektivt?

Är det verkligen försvarbart att möta problemet med mycket unga, mycket grova brottslingar genom att börja behandla barn som färdiga brottslingar? 

Ligger balansen mellan repression och förebyggande verkligen rätt, när nästan allt fokus ligger på det förstnämnda?

Skadliga förenklingar

Det leder också till förenklingar som är direkt skadliga.

I den kriminalpolitiska debatten framställs det som om vi måste välja mellan att skicka trettonåringar till Kumla-anstalten eller att göra ingenting åt hur den grova kriminaliteten kryper allt längre ner i åldrarna.

Det är naturligtvis inte sant.

Och det sorgliga är att jag är rätt övertygad om att även justitieminister Gunnar Strömmer förstår det.

Ändå driver han en politik som mer tycks svara mot Jimmie Åkessons populistiska agenda än mot vad som faktiskt gör Sverige tryggare för vanligt folk.

Kritik mot Magdalena Andersson

Magdalena Andersson har fått mycket kritik för sin invit till långsiktigt kriminalpolitiskt samarbete med Moderaterna.

Det har tolkats som ett sätt att triangulera frågan och lägga sig nära regeringen för att få bort den från valrörelsen.

Men kanske ser Andersson och Teresa Carvalho helt enkelt samma sak i Gunnar Strömmer som jag gör.

En möjlig öppning för en politik som varken fegar för att göra det som krävs eller låter sig kidnappas av Sverigedemokraternas destruktiva brottsbekämparpopulism.

Problemet är förstås att vi i dag har ett svagt moderat ledarskap som är mer intresserat av kortsiktiga poänger och av att hålla SD nöjda än av att åstadkomma långsiktiga förbättringar för Sverige.

Och han kommer aldrig erkänna det. Men jag tror någonstans att även vår justitieminister innerst inne sörjer den saken.

På ett sätt tycker jag nästan synd om Gunnar Strömmer. Men å andra sidan är det inget som har tvingat honom att agera han nu gör.

Han har själv valt hur han vill skriva sin roll i historien. Det ansvaret kommer han att få leva med.