”Något skaver, Sverker Sörlin”

IDÉDEBATT. När verkmästarparet Anna och Otto Quangel får beskedet att deras enda son stupat i Hitlers krig väcks deras motstånd.

Från att ha varit strävsam arbetarklass som inte vill ställa till några problem startar de nu ett hemligt motstånd mot den våldsförande auktoritära makten, mot nazismen.

En nog så liten motståndshandling – att på olika platser i Berlin lägga ut små handtextade kort med uppmaning till motstånd – men som mitt under brinnande krig, med förföljelse av politiska avvikelser och utrotandet av judar och romer, innebär en nog så modig handling.

Hans Falladas roman Ensam i Berlin har mycket att säga oss idag i en tid då hoten mot demokratin eskalerar i en hastighet man inte trodde var möjlig.

Trots våra historiska erfarenheter om mänsklighetens största nederlag knappt bakom oss, verkar vi tidvis stå handfallna.

Hur agerar vi när demokratin trasas samman steg för steg, när ställer vi oss upp och säger ifrån? I vilket skede har det gått för långt?

När har vi – för att tala med Timothy Snyder – börjat lyda i förväg?

En känsla av obehag lever kvar

Nyss hemkommen från Folk och kultur är det en specifik känsla av obehag som lever kvar.

Det är framför allt ett samtal på det kulturpolitiska konventets största scen i Eskilstuna om Timbros och Oikos rapport Tidö 2.0 där tanken ”hur hamnade vi egentligen här?” stiger som en orkan inne i huvudet.

Där sitter rapportförfattarna Arvid Hallén (Oikos) och Adam Danieli (Timbro) med avspänt självförtroende och lägger ut texten om att Tidö 2.0 bara är sakpolitik, ingen ideologi.

Det spelar ingen roll att DN:s kulturchef Björn Wiman argumenterar väl om vilken anomali det är att liberala krafter låtit detta nationalkonservativa monster äta sig in i demokratins hjärta.

Slaget är på något vis, om än tillfälligt, redan förlorat.

Hallén sista ord fryser ögonblicket ”under den här första mandatperioden har vi bara kunnat fokusera på migrationen och gängkriminaliteten, under nästa kommer vi att arbeta med de stora samhällsförändringarna”.

Stryper statligt stöd till kultur

Vad är de stora samhällsförändringarna då?

Ja, förutom alla punkter i programmet om att lägga ner Arbetsdomstolen, slopa kvotering i föräldraförsäkringen och höja den tillåtna promillegränsen på sjön handlar det om kulturen och folkbildningen.

Allt statligt stöd till studieförbunden ska tas bort under de kommande fyra åren och konsthögskolan Mejan ska med politisk styrprecision enbart ha i uppdrag att arbeta med klassisk konst om Tidö 2.0 får bestämma.

Politiken flyter alltid nedströms kulturen, det vet vi. Och det vet också de nationalkonservativa krafterna. En gång visste även arbetarrörelsen och socialdemokratin att det är så det förhåller sig.

Sverker Sörlin ger i sin nyutkomna bok Kulturens värde ett gediget idéhistoriskt resonemang om hur folkrörelsetänkare, både socialdemokratiska och liberala, från andra hälften av 1800-talet och under 1900-talets första hälft visste att lyfta kulturens värde.

Hur dess tänkare – Ellen Key, Arthur Engberg, Alva och Gunnar Myrdal – på olika sätt återkom till resonemangen om kulturens grundläggande värden och dess förutsättning för att kunna utveckla samhället till en mer fungerande och demokratisk plats.

Som ett sätt att stärka mänskligheten i samklang med omvärld och natur.

Konsten och kulturens kraft

Sörlin beskriver väl dessa olika skeenden, dammar av och djupdyker i skrifter som Demokratisk kulturpolitik av Arthur Engberg och Harry Scheins starka och slipade ord om konsten och kulturens kraft.

Boken ger oss som verkar inom den kulturpolitiska diskursen ett välbehövligt andningsuppehåll där vi kan stanna upp och fundera över vad vi faktiskt vill åstadkomma med alla de kulturbyråkratiska slag vi dagligen utkämpar.

Men det är också något som skaver i läsningen av Sörlins bok. Hans tes i boken är att det är 1974 års kulturpolitiska proposition som är upphovet till att kulturens värde började erodera.

Som bevis för detta anför han att kulturens budget i dag endast är en anorektisk bråkdel av till exempel universiteten och högskolornas anslag.

Sörlin menar att det är Palmes universitetsreform i början av 70-talet, där bildningen och de akademiska lärosätena går skilda vägar vilket sedan banar väg för att utbildningsdepartementet och kulturdepartementet slutligen skiljs åt av Bildt-regeringen 1991, som är vattendelaren.

Resultatet av kulturpropositionen, säger Sörlin, är en byråkratisk kulturpolitik där de stora värdena av kultur förlorats.

Ett felslut

Att skylla den kulturpolitiska reformen i början av 70-talet, som för övrigt får anses vara den sista tegelstenen i folkhemsbygget och den svenska välfärden, för att ha varit kontraproduktiv.

Eller att det är kulturbyråkratin som i sig lett till att endast 0,62 procent av den statliga årsbudgeten går till kultur. Det är enligt mig ett felslut.

Att kulturens värde gått förlorad i partiernas ideologi och att de nationalkonservativa krafterna nymornat slänger sig över resterna och sätter ihop pusslet till en helt annan bild, går absolut att hålla med om.

Socialdemokraternas partiledning ansåg efter 1974 att kulturpolitiken var klar.

Statens kulturråd hade tillsatts och kultursatsningarna börjat rullas ut över landet.

Även om Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening redan 1975 kallade till möte med rubriken ”Vad vill Socialdemokraterna med kulturpolitiken?” räckte det inte för att hålla ångan uppe.

Den starka lågan om kulturens värde falnade och idédebatten tilläts slumra till.

Politiken tappade intresset

Men det var inte kulturpropositionen som tog udden av samtalet om kulturens värde, det var politiken som tappade intresse för det samtidigt som de marknadsliberala krafterna svällde.

Om inte riksdagen fattat beslut om en kulturpolitik 1974 och den fortsatt saknats i dag, då hade det inte funnits mycket att orda om för den som ser konsten, kulturen och bildningen som ett hot och något som måste styras och formas av politiken.

Än så länge utgör kulturpolitiken en grund som tar tid att rasera, ett motstånd i sig när auktoritära krafter vill nedmontera demokratin.

Men med Oikos egna ord ringandes i öronen, snart kan tiden vara här då de nationalkonservativa tar sina samhällsförändringar till nästa steg.

Vi vet vilka de är, vi har sett det förr och därför är det tid att försvara de grundläggande värden vi anser det är värt att kämpa för i en fungerande demokrati.

Kulturens värde är en av dessa.