Ulf Lundell avslutar karriären som mästaren i självupptaget dravel

Kanske var det aldrig meningen att ”Vardagar”, Ulf Lundells tolv band tjocka dagsbokssvit, skulle överleva Olde trusty.

Författarens trogna följeslagare till bensinslukande BMW-best går sönder i den senaste boken i serien, och sorgen går att ta på.

På samma sidor tar förhållandet med flickvännen ”N” slut, men att bilen är en svårare förlust är givet.

Speciellt då ersättaren: samma bil fast i hybridmodell, inte alls bjuder på samma körglädje, och dessutom saknar CD-spelare.

Rejäl stads-kuk

Min egen sorg över ”Vardagar” – nu när förlaget gått ut med att bokprojektet lagts på is – kan förstås inte jämföras med Ulfs förlust (att läsa Vardagar 12 är lite som att läsa Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” om den handlade om en bil istället för en avliden man), men visst finns den där.

För även om Vardagar-böckerna är lätta att göra narr av – de består trots allt till stor del av en gammal gubbe som sitter och svär åt sin tv – är de bitvis stor litteratur.

Precis som de flesta riktigt bra böcker drivs de inte av sin handling (det finns knappt någon).

I stället bjuds jag som läsare in i en värld som förvisso är fylld av gnäll, upprepningar och annat jag stör mig på, men som ändå inte hade kunnat gestaltas av någon annan än Lundell själv.

Det är en värld fylld av patos och indignation gentemot de styrande klasserna; en värld där kroppen börjar göra sig påmind efter ett liv som levts till det yttersta; en värld där fotbollsturneringen Champions League refereras till som ”Champ League” och där Karlatornet i Göteborg kallas ”en rejäl stads-kuk.”

Gråter till We are the world

Böckerna är också fulla av saker som är härliga att tänka tillbaka på i efterhand.

Mardrömssemstern till Sydfrankrike med N, som Uffe kröner med att spontanköpa Baudelaires ”Ondskans blommor” i förstautgåva för 30 lök från ett antikvariat – vilket han förstås får brutal ångest över sekunden efter att köpet gått igenom.

Alla turer till Ica i Simrishamn med obligatoriskt inhandlande av gubbrocktidningarna Mojo och Q, och lika obligatoriskt gnäll över hur dåliga de har blivit.

När han ser dokumentären om inspelningen av ”We are the world” och börjar gråta över en värld som inte längre finns.

Frågan är om Lundells beslut att sluta med Vardagar också markerar början på slutet för den populära dagboksgenren som helhet.

Sedan Lars Norén startade trenden med sin första volym 2008 har de svenska författarna varit minst sagt ivriga att hoppa på tåget.

Lundell är det mest kända exemplet, men också Vera von Essen, Aase Berg, Marianne Lindberg de Geer och flera andra har använt sig av formen.

Under ett litterärt decennium där jaget har stått i centrum är det inte särskilt konstigt att det blivit så. Att få läsa någons dagbok – även en dagbok som författaren skrivit med vetskapen om att den kommer att publiceras – är att komma så nära det går.

Det är en litteratur som lovar både total sanning och total autenticitet, bristvaror i en värld som domineras av yta och falsk information.

Stora kulturdebatter

Dessutom har böckerna varit rena rama maskiner både när det kommer till att väcka debatt på kultursidorna och att hitta stoff för nöjesbilagorna.

En av fjolårets stora kulturdebatter berörde de tillmälen Aase Berg använde sin dagbok för att ge sina kritiker, och vem har kunnat missa alla spaltmeter som skrivits om Lundells dagboksstrid med sin dotter?

Men det finns tecken på att pendeln börjar svänga åt andra hållet.

Av de senaste fem årens stora svenska boksuccéer har flera, som Lydia Sandgrens ”Samlade verk” och Annika Norlins ”Stacken”, varit rena kärleksbrev till fiktionen.

Knausgård skriver inte längre om sig själv, och nu verkar alltså Uffe vara klar han också.

Dagbokens död är på många plan välkommen: få behärskar formen och kan förvandla den till mer än självupptaget dravel.

Lundell är dock en mästare i genren, just hans självupptagna dravel kommer jag att sakna.