Plötsligt ser jag att mannens snopp hänger ut ur byxan

Plötsligt hängde den bara där, ut genom gylfen.

Kalsongklädd med deppig hållning. Fullt täckt och samtidigt helt blottad.

Som Sydney Sweeneys överkropp genom glittertyget på röda mattan, fast en oglammig snopp på ett köpcentrum i Skåne. 

Jag och min kollega håller på att stänga buti­ken för dagen.

Det är mitt i veckan. Vi är trötta. Klockan visar 18.46, om fjorton minuter kan vi dra ner gallret.

Jag kollar ut över butiksgolvet från kassadisken. Det ser fint ut, kläderna är storleks­sorterade och hänger i prydliga rader med jämna mellanrum.

Provhytterna är tömda, vi är ensamma här.

Har gått förbi två gånger senaste halvtimmen

Utanför butiken står en man. Han är ung, inte en dag över 30. Jag har sett honom gå förbi i korridoren utanför butiken två gånger den senaste halvtimmen.

Nu har han stannat och söker ögonkontakt med oss från andra sidan larmbågarna. Han har en turists förvirrade ansiktsuttryck. Jag ler artigt åt hans håll, men får ingen respons.

Jag och kollegan tömmer kassan på larm. Hon frågar om jag kan signera en retur. Jag frågar vad hon ska äta till middag (carbonara) och sedan börjar vi sortera galgarna inför morgondagen.

När vi kollar upp står killen kvar. Bara händerna rör sig. Han ser ut att fippla med något, eller? Kliar han sig? Vad gör han?

Då börjar killen att gå igen. Men den här gången korsar han entrén till affären. Han rör sig åt vårt håll.

Könet hänger ut genom byxöppningen

Någonting med hans gångstil ser konstigt ut, som att något mer än bara benen rör sig. Medan han går över butiksgolvet klarnar bilden långsamt. 

– Är det …? säger min kol­lega. Jag svarar inte. För nu har killen stannat framför oss. 

Könet hänger ut genom byxöppningen. Bara en grå kalsong besparar oss det värsta.

– Hej hej! Säger jag, för är det något jag vet så är det att i butiken så är det viktigt att hälsa på kunderna. 

– Hi, säger han och ser plågad ut. Fingrarna på höger­hand fumlar med gylfen. Fingrarna på vänster hand rör sig nervöst upp och ned från ansiktet. 

– Can we help you? Frågar jag, eftersom det kan vara bra att fånga upp kunder som verkar förvirrade. 

– I have a problem, fortsätter han.

– Yes, instämmer kollegan. 

– And I am wondering if you know some skräddare around here? Because as you can see, säger han och pekar på ofredandet, I really have to fix this. 

Kollegan kollar förskräckt på mig

Jag kollar på min kollega. 

– Do you know if the store next door still offer that service? 

Kollegan kollar förskräckt på mig. 

– I don’t know …

– I think they do, fortsätter jag och nickar uppmuntrande mot killen, but they’ve just closed. But check it out another day? Sorry, we really need to close the store now.

Jag går mot entrén. Fiskar upp nycklarna ur fickan och låter jalusiet börja rulla. 

Killen skyndar under. 

– Sorry and good luck, ler jag. 

Killen ser förbryllad ut

När killen går ut genom gallerian vänder han huvudet över axeln.

Han ser inte längre förvirrad ut, men kanske förbryllad.

Om det någonsin fanns en likhet med Sydney Sweeney är den garanterat borta nu, jag antar att det bara kan finnas en med great jeans.

Kollegan och jag räknar kvitton och kontanter. Vi släcker lamporna och går in på kontoret.

Jag skriver en lapp till morgondagen: ”Felanmäla skrivaren. Informera personalen i butiken bredvid. Ringa vakterna.”