”Varken facken eller politiker borde lägga sig i arbetstiden”

I tisdags begärde LO förhandlingar med Svenskt Näringsliv för att korta normalarbetstiden för alla arbetare, oavsett bransch, med full lönekompensation.

Trots att det är en orealistisk ingång att sänkt arbetstid inte ska innebära någon påverkan på löneutvecklingen så finns det en poäng i att diskutera arbetstid.

”Låt människor bestämma själva”

Politiker och fackpampar bör strunta i hur lite eller mycket människor arbetar. Det borde nämligen människor bestämma själva. 

Efter 40-timmarsveckans införande 1973 har normalarbetstiden inte minskat. Från mitten av 70-talet till mitten av 90-talet upplevde svenska löntagare stagnation – ingen reallöneutveckling på två decennier.

Sverige gick från att vara världens fjärde rikaste land till det elfte. Från mitten av 90-talet har dock arbetstagare fått en reallöneutveckling på 55,5 procentenheter – 70 procent innan den senaste inflationschocken.

Produktiviteten har ökat, vilket har lett till att en löntagare har fått det väsentligt mycket bättre. 

Löntagare får mer i plånboken

En svensk arbetstagare kan gå ned en tredjedel i arbetstid och fortfarande ha samma köpkraft som en heltidsarbetare hade 1995. Den ökade produktiviteten de senaste 30 åren har arbetstagare fått känna i sina plånböcker.

När människor upplever en ökad rikedom är det inte heller konstigt att få andra preferenser, där många värdesätter att arbeta mindre. 

Det är dock helt möjligt utan fackliga ingripanden. Det bör i stället ske genom individuella överenskommelser med arbetstagaren.

Orättvist att ingripa

Om en företagare vill planera sin bemanning efter en 40-timmarsvecka måste denne få göra det. Om denne vill planera efter en 44-timmarsvecka, eller en 36-timmarsvecka, bör förstås även detta få ske.

Genom nationella arbetstidsbegränsningar kommer man att skapa ett närings- och arbetsliv som är mer likriktat och stelbent.

Att begränsa hur mycket människor får arbeta är väldigt ingripande. Här finns dessutom en orättvisa som gäller människor med klassiska arbetaryrken, nämligen att de är i högre utsträckning begränsade i hur mycket de får jobba.

Det finns antagligen inte en enda affärsjurist i hela Sverige som jobbar mindre än 40-timmarsveckor. Många verksamheter har den anställde i mer eller mindre ständig jour genom så kallad förtroendearbetstid. Det kompenseras oftast genom högre löner.

Arbetare hindras av regler

Men en person med ett klassiskt arbetaryrke som vill tjäna mer pengar under en period genom att jobba fler timmar än normen – för att spara till en insats till en lägenhet, betala av skulder eller bygga upp en buffert, hindras av arbetstidsreglerna. 

Skyddsregler kan förstås vara rimliga. En lastbilschaufför bör inte få köra i hur många timmar som helst i sträck eftersom olycksrisken ökar. Men på det stora hela är det rimligare alternativet att låta olika verksamheter och arbetstagare agera på olika sätt.

En svensk arbetare vet bättre om sin egen kapacitet än politiker och fackpampar. Låt den enskilde bestämma om denne vill jobba 35 eller 45 timmar i veckan.