S är så maktsugna att de glömt bort att de är i opposition

Den senaste tidens rapportering om barn och unga som hamnat i kläm efter Tidöregeringen och Socialdemokraternas omläggning av migrationspolitiken har väckt starka känslor. 

Unga som sedan många år tillbaka bor i Sverige och saknar anknytning till sitt födelseland får i samband med sin 18-årsdag ett utvisningsbeslut.

De ska lämna landet men resten av familjen får stanna. 

Offrar unga

Kritiska röster, både bland politiker och vanligt folk har lyft det orimliga i att människor som lever sitt liv i Sverige ska offras och kastas ut till följd av usel lagstiftning som slår helt fel. 

Ida Karkkiainens besked om att S inte skriver under på något utskottsinitiativ för att stoppa tonårsutvisningarna ihop med V, MP och C. Migration görs upp med Tidö, låter S meddela. Och regeringen har ju lovat att komma med en så kallad ”ventil” i vår. 

Det måste väl finnas ett annat sätt att kasta ut kriminella ur landet än att offra unga? S och Tidö-partiernas ”lite skit får man räkna med” går inte hem i stugorna. 

LO borde rasa på Shekarabi

I samma veva gästar Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ardalan Shekarabi Expressens podd ”Viktor möter” och säger att han minsann helst av allt vill styra med Moderaterna efter valet 2026. 

Som väljare är det inte helt lätt att hänga med i svängarna när en sossetopp inleder valrörelsen med att han helst ser att Johan Forssell och Gunnar Strömmer ska få fortsätta som ministrar efter valet i höst, även om Magdalena Andersson förstås ska vara statsminister. 

För att vara ett parti i opposition blir det minst sagt förvirrat. Står LO:s närmsta kontakt i S-partistyrelsen närmare DN:s ledarsida och andra politiskt hemlösa liberaler än arbetarna?

Och hur lirar egentligen det med fackens värderingar och övertygelsen om borgerlighetens skadeverkan på svenska löntagare och svensk ekonomi? 

Inget nytt i valplattformen

Men som om det inte vore nog med bollar i luften passade Socialdemokraterna på att i morse presentera sin valplattform. Den är fluffig och partiordförande Andersson lovar att den ska fyllas på. 

Trots avsaknaden av både nyheter och överraskningar så finns ändå en del bra i riktningen. En tillväxtpolitik för fler jobb, en äldrevård med tillräckligt mycket personal och söndagsstek, vinststopp i skola och förskola, slopad karens. 

Men tajmingen är minst sagt olycklig. Eller kanske var det så att socialdemokratiska strateger överskattade sin egen förmåga att styra samtalet? Eller så överskattade man helt enkelt hur stor väljarnas efterfrågan på blocköverskridande främlingsfientlighet egentligen är. 

Drar åt alla möjliga håll

Oavsett så är det lite märkligt att partiet som gång efter annan slagit sig för bröstet för att vara bäst på just budskapsdisciplin och lojalitet nu drar åt alla möjliga håll. 

Socialdemokraterna avstår alltså medvetet från att vara en del av en enad opposition mot oanständighet, trots att parlamentarisk möjlighet finns att göra en tydlig markering om att här går faktiskt en gräns. 

Men rädslan att anklagas av regeringspartierna för att vara migrationsvurmare är alltså en starkare drivkraft än grundvärderingarna. 

Till medlemmarna i S säger man att man är emot tonårsutvisningarna och att man hoppas på en snabb lösning. Men man tänker alltså inte använda sin makt som största parti i riksdagen.

Risken att råka låta någon stanna är värre än att råka skicka ut någon. 

De svagaste betalar

Det är ett aktivt val att gå ner i spagat för att hålla alla dörrar öppna – men det kostar. Tar man inte strid i valrörelsen upphör den att fungera som opposition.

Ihop med Shekarabis dröm om en S + M-regering är det svårt att våga hoppas på något av det som står i valplattformen. 

Och att hänvisa till en framtida ”ventil” från en regering man själv beskriver som inkompetent är inte att ta ansvar, det är att spela dum. 

Socialdemokraterna väljer ordning uppåt och lojalitet med borgerligheten och låter de svagaste betala priset för sin strategi.