Malmös superhjälte söker motiven bakom morden

I hyllade ”Blir du ledsen om jag dör?” fångade Nicolas Lunabba essensen i dagens trasiga klassamhälle.

Med den nya personliga boken ”Inte din statsminister” återvänder han till liknande teman, men med en sårig gestaltning av den främlingsfientliga retorik som föranledde den blodigaste skolmassakern i svensk historia.

Författaren har närmast axlat rollen som inofficiell superhjälte i Malmö. Med sin organisation Helamalmö har Lunabba lyft unga från utanförskap och gett framtidstro till barn i utsatta områden.

Dessutom har han fått offentligt erkännande genom sin promovering till hedersdoktor i socialt arbete och har lett ett sommarprat.

Kort och gott: han är blygsamt nog en Batman i modern tappning.

Dubbla måttstockar

”Inte din statsminister” är en brännande samtidsskildring om rasismen och våldet, med en skarp blick mot media och polisen och politikens ansvar för landets förfall.

På bokomslaget syns statsministern talande till nationen efter morden på Campus Risbergska. Lunabbas dotter skymtar fram medan Ulf Kristersson tittar allvarligt i tv-kameran.

Det är just händelsen i Örebro som är navet i berättelsen. Lunabba visar upp en förtegenhet bland politiker och i media över vem mördaren var och vilket motiv som ledde till massakern.

Genom att gå bakåt i tiden letar författaren fram de dubbla måttstockar som är synonyma med gärningsmannaprofilerna bakom rasistiskt motiverat våld: de är vita och i första hand människor.

Peter Mangs, alias den andra Lasermannen, satte skräck i Malmö men kunde inte dömas för hatbrott trots att dåden begicks mot invandrare. John Ausonius, den första Lasermannens, rasistiska övertygelse förklarades vara ett resultat av en trasig barndom.

Eller skolattacken i Trollhättan där Anton Lundin Pettersson mördade tre rasifierade porträtterades gärningsmannen som en incel med förlorad tilltro till världen.

Men mannen som körde genom Drottninggatan och dödade fem människor klassades som terrorist.

Kommersiell framgång med barns lidande

Lunabba är en modern arbetarförfattare som skriver om en upplevd verklighet för rasifierade. Han konfronterar läsaren och tvingar en att stanna kvar i tanken.

Som när han beskriver hur det finns ett omättligt sug efter barns lidande i dagspressen, eller den kommersiella framgång som det fått i TV-serier och filmer. Inte minst i tittarfavoriterna Snabba Cash, Tunna Blå Linjen och Kalifat.

Barnen är uppvuxna i arbetarklasshem med rasifierade föräldrar. Ändå frossar man i att läsa de senaste nyheterna om ännu ett mord.

I samband med läsningen påminns jag av Jonas Hanssons och Fredrik Eklöfs bok ”Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen”.

Idéhistorikern Bruno Hamnell driver fram tesen att när politiker framhåller krigsmetaforer och beskriver den västerländska civilisationen som hotad förstärks en polariserad världsbild.

Något som i förlängningen kan tolkas som en legitimering av högerextremt våld.

Denna tolkning beskrivs även här. I en passage säger Ulf Kristersson att Sverige fått en globaliserad brottslighet som resultat av den ökade invandringen.

Lunabba skildrar detta genom ett samtal med sambon Amna: ’’Jag hatar att vi har hamnat här. Det där språket, jag kan bli sjuk av det. Förstår han vad det får för konsekvenser när han skuldbelägger två miljoner människor? Han pekar ut problemet, och pekar samtidigt ut lösningen.’’

Barns säkerhet efter massakern i Örebro

Men det är också de vardagliga händelserna som får ta plats i boken.

Barnens oro inför brus på innergården som liknar pistolskott, eller de nya säkerhetsrutinerna som har införts på deras skola sedan massakern i Örebro.

Bland raderna skymtar man hur ännu en generation blir berövad sin barndom på grund av våldet.

Våldet, rasismen och utanförskapet mot rasifierade lämnar djupa sår ända in under huden. Och det är just huden och dess färg som är skillnaden på barnen.

Tiderna har förändrats. I en svunnen tid kunde parollerna på demonstrationstågen lyda Refugees welcome.

Dagens retorik betonar att 13-åringar (rasifierade) barn ska fängslas och migrationspolitiken vara stram.

Inget behov att bli gillad

”Inte din statsminister” lär inte tilltala de redan frälsta av regeringens ambition att vara tough on crime.

Boken går i polemik med rådande retorik kring migrationspolitiken och fungerar som en nagel i ögat på samtidens beslutsfattare.

Den lyfter frågan om det fanns ett rasistiskt motiverat motiv i dödsskjutningen på Campus Risbergska, vad än polis och media säger.

Även den skytten, Rickard Andersson, var i första hand vit och därför människa. Fackboken biter sig fast i den ödesmättade känslan som finns hos alla rasifierade: är det på grund av mitt ursprung som jag mördas?

Superhjältar har aldrig haft behov av att bli gillade eller omtyckta. De har bara en brinnande känsla av att göra vad som är rätt.

Det tycks vara Lunabbas uppgift.