Gå till innehållet
Gå till startsidan

Ett bättre arbetsliv kräver modig journalistik

Sök

Långt straff för grovt brott – men vägrade släppa facket

När Stella Grimberg började jobba i Kriminalvården för lite över ett decennium sedan så bytte hon fackförbund från Handels till Seko. Under sina år i Kriminalvården har hon insett vikten av att vara med i facket – och att när man redan är i underläge blir det desto viktigare.

Min fostran var inte politisk på något som helst organiserat vis. Det fördes inga medvetet politiska samtal vid middagsbordet hemma, men i en tillvaro där man behöver arbeta för att kunna leva blir det vardagliga politiskt ändå.

Dessutom var det regel att vi såg på nyheterna en gång om dagen. Mamma tyckte det var viktigt att veta vad som hände i världen och jag fick hänga med vare sig jag hade lust eller ej.

Vad var det jag sa?

Mamma var fabriksarbetare när jag var barn, och hon var givetvis med i facket. När jag blivit gammal nog att själv jobba blev jag strängeligen förmanad av min ömma moder då jag inte gick med i facket direkt.

Jag gick med så småningom, men först när jag redan behövde det, och då var det så dags. Sällan har ett “vad var det jag sa?” prytt sin plats så perfekt.

Varje månad, år ut och år in, drogs avgiften med hjälp av administratören som hade hand om de intagnas medel från hans mycket skrala lön.

När jag väl började jobba i Kriminalvården för lite över ett decennium sedan så bytte jag från Handels till Seko omedelbart.

Då hade jag hunnit jobba ett par vändor på både Handels och LO, och jag hade haft flera förtroendeuppdrag under åren som gått.

Facket hade blivit en självklar del av mitt liv och mamma kunde stolt skåda sitt verk. 

Kontaktperson åt intagen

Efter ett par år i Kriminalvården blev jag kontaktperson åt en intagen som satt på ett långt straff för ett mycket grovt brott.

Han var väldigt reserverad till en början, men på den tiden fanns det utrymme för tätare samtal, och samtalade gjorde vi.

En dag nämnde jag att jag skulle vara i väg på facklig utbildning och då var det något som lossnade hos honom. Han hade suttit i många år redan och han berättade för mig att han saknade sitt gamla jobb och att han fortfarande var medlem i sitt fackförbund.

“Jag har varit med i alla år jag jobbat och jag kommer att vara med tills den dag jag hittar ett annat jobb och byter till nästa förbund.”

Jag betalar min avgift för mina kamraters skull.

För den intagne jag mött var fackmedlemskapet en självklarhet. Han var högst medveten om att han aldrig skulle kunna få jobb i sin tidigare bransch igen efter att han dömts för så grov brottslighet, men det spelade ingen roll. “Jag betalar min avgift för mina kamraters skull.”

Varje månad, år ut och år in, drogs avgiften med hjälp av administratören som hade hand om de intagnas medel från hans mycket skrala lön. 

Måltavla för mindre seriösa arbetsgivare

Jag brukar prata om facket med de intagna jag möter som börjar närma sig utsidan.

Att vara dömd för brott begränsar ens möjligheter även i lägen då brottet inte ens berör det arbete man söker. Man blir också lätt en måltavla för mindre seriösa arbetsgivare när ens valmöjligheter blir färre.

Det är alltid viktigt att vara med i facket, men när man redan är i underläge blir det desto viktigare.

När vi nu kliver in i ett nytt år av politiska prövningar och populistiska beslut som inte gynnar nästan några arbetare alls så tänker jag på honom.

Han som till varje pris ville vara solidarisk med sina forna kollegor. Han som varken hade jobb eller dräglig lön men som drog sitt lass ändå, för att det är det rätta att göra.