Därför har S helt fel om statens underskott

Efter att ha sovit sig igenom tre år av lågkonjunktur har finansminister Elisabeth Svantesson nu vaknat och öppnat plånboken. Valåret 2026 ska staten gå med ett underskott på 167 miljarder.

Detta upprör Socialdemokraterna, som har anmält regeringen till Konstitutionsutskottet (KU) för att bryta mot det finanspolitiska ramverket. I sin anmälan lutar S sig mot Riksrevisionens kritik.

Vad säger då Riksrevisionen?

Framför allt kritiserar den att regeringen har lagt utgifter ”utanför” ramverket, vilket i praktiken innebär att ramverket har upphävts. Det kan man beklaga. Men det beslutet, som rör pengar till försvaret och Ukraina, stöddes av samtliga riksdagspartier, inklusive Socialdemokraterna.

”Bristande redovisning”

I övrigt har Riksrevisionen några invändningar gällande formalia. Regeringen har inte varit tillräckligt tydlig i sina beräkningar av BNP-gapet, det vill säga hur mycket man kan spendera innan alla arbetslösa får ett jobb. Så här skriver Riksrevisionen (min emfas):

”Regeringen bedömer att konjunkturläget förbättras avsevärt 2026, då BNP-gapet går från –2,2 procent till –0,9 procent, vilket talar mot behovet av stora aktiva stimulanser om det inte är så att det är regeringens bedömning att det är den expansiva finanspolitiken som förklarar att BNP-gapet blir mindre negativt.”

Det hade ju kunnat bero på något annat. Under 2026 går vi till exempel in i hästens år, som präglas av stor optimism och driftighet.

För att vara tydlig: det är inte budgetunderskottet i sig som Riksrevisionen kritiserar, utan bristande redovisning kring varför det behövs.

Normalt med underskott

Det finanspolitiska ramverket kräver inte att statsbudgeten ska vara i balans varje enskilt år. Det räcker med balans över en konjunkturcykel. När arbetslösheten är hög och BNP-gapet är stort finns det gott om utrymme för staten att gå med underskott innan inflationen tar fart.

När det sedan råder full sysselsättning och ekonomin behöver dräneras på pengar ska staten gå med överskott. Senast ett sådant tillstånd rådde i den svenska ekonomin var 1990. En konjunkturcykel kan med andra ord vara ganska lång, särskilt när staten avbryter varje uppgång genom att dra åt svångremmen.

Nu när arbetslösheten är nära nio procent kommer det ta många år av expansiv finanspolitik innan ekonomin närmar sig full sysselsättning. Ett budgetunderskott är då helt i sin ordning.

Statens underskott ger den privata sektorn ett överskott. Det blir mer pengar i plånboken. Att det främst är höginkomsttagares plånböcker som sväller finns det all anledning att kritisera.

Men att angripa budgetunderskottet i sig, som Socialdemokraterna nu gör, är att säga att det inte finns utrymme att stimulera ekonomin och sätta folk i arbete.

Dålig taktik

Att positionera sig som partiet som vill ge hushållen mindre pengar i plånboken är inte en säker valvinnare – även om räknenissarna på Riksrevisionen tycker att regeringen hade kunnat vara mer noggrann i att visa alla steg i sin matteläxa.

Om Socialdemokraterna vill driva en politik för full sysselsättning efter valet kommer budgetunderskott behövas. Det gäller också om de före valet ska kunna svara på frågan om hur de tänker gifta ihop Vänsterpartiets krav på ökade utgifter med Centerpartiets krav på skattesänkningar.

När sex av Riksdagens åtta partier enades om ett balansmål hösten 2024, som de sedan prompt struntade i genom att lägga utgifter utanför, stod det klart att det finanspolitiska ramverket var dött.

Moderaterna har gått vidare. De orkar inte ens uppfylla ramverkets formella krav. Det är dags att Socialdemokraterna också låter det finanspolitiska ramverket vila i frid.