Ett enat LO kan bli spiken i kistan för 40-timmarsveckan

En enig LO-styrelse meddelade i morse att man har en plan för att få till en generell arbetstidsförkortning.

Efter minst sagt heta interna diskussioner är samtliga förbund och LO-ledningen överens om en ände att börja i.

Arbetstiden ska förhandlas centralt så att den kommer alla till dels. Samma förkortning för alla, oavsett förhandlingsstyrka, yrkesgrupp, produktivitet eller lön.

Hur tiden kortas blir sedan upp till varje bransch att lösa.

Orättvis fördelning

Det är dags, säger LO:s ordförande Johan Lindholm stolt. Och många håller med honom. 

Det var över femtio år sedan vi sänkte arbetstidsmåttet i Sverige. Sedan dess har vår produktivitet och sysselsättningsgraden ökat (den sistnämnda inte minst av kvinnors intåg på arbetsmarknaden.)

Ökat har även vinsterna. Vd-lönerna är rekordhöga, miljardärerna blir allt fler och skatterna på ägande är betydligt lägre än på arbete. Arbetets frukter är helt enkelt snedfördelade.

Nu kallas Svenskt Näringsliv till förhandling om att sänka arbetstidsmåttet på svensk arbetsmarknad.

Och visst, det kan kännas dråpligt för dem som verkligen hoppades på lagstiftning och som inte tror på LO:s vilja att gå avtalsvägen.

Yrkesgrupper med lägre inkomster oroar sig för att det ska äta upp deras löneutrymme och att de ska halka efter ytterligare.

Höjd pensionsålder slår hårt mot arbetare

Med höjd pensionsålder (under S-ledd regering!) gick ju luften ur många. Hur ska man orka?

Kommunals medlemmar betalar sin egen arbetstidsförkortning genom att gå ner i arbetstid för att orka, konstaterade avtalssekreterare Johan Ingelskog bistert.

LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä lät övertygad om att så inte var fallet, snarare tvärtom.

Både han, som före detta avtalssekreterare för de lag-skyggaste förbundet If Metall, och nuvarande ordförande Marie Nilsson var tydliga med vart man ska. Arbetstiden ska ner – för alla.

Arbetsmarknadens parter går före, politiken ger understöd och skapar förutsättningar. 

Detta, menar facktopparna, även kommer gynna branscher med lägre inkomster. En solidarisk modell, underströk de.

Och att ett lägre arbetstidsmått skulle hjälpa dem som arbetar ofrivillig deltid att komma upp i tid.

Behövs bred allians

Målet är att svenska löntagare ska få reallöneökningar ligger fast, även framåt. 

Hur mycket tid som LO kräver återstår att se. De har utrett 35-timmarsveckan och kikat noga på våra nordiska grannländer.

Det är alltså inga drömkalkyler att snacka om utan realistiska och hållbara mål.

Men, som någon på dagens pressträff konstaterade så utgör LO-arbetarna inte längre en majoritet av svenska löntagarna.

För att nå dit LO vill kommer man behöva stöd från både akademiker och tjänstemän.

Visst är det LO:s medlemmar, som har de fysiskt tunga jobben, som drabbats hårdast av den höjda pensionsåldern. Men termen ”livspussel” myntades av TCO.

Fler vill kliva ur hamsterhjulet

Och fastän det i dag kan låta som, och i praktiken faktiskt skilja ljusår mellan löntagare och löntagare i Sverige så är det få som kommer undan just livet och tiden.

Många vill något mer än att bara jobba, hämta, laga mat, lägga, städa. Fler än undersköterskan och butiksbiträdet längtar efter annat än det som kan kännas som ett hamsterhjul.

Inte känna sig konstant pressad och jagad. Tid för att läsa, vila, roa sig, umgås.

Det finns med andra ord goda förutsättningar för en bred löntagarallians i Sverige i dag.

För oavsett om du tjänar 26 000 eller 76 000 kronor i månaden så finns det alltså någon annan som i dag tjänar betydligt mer, skattar mindre och vill pressa dig att göra mer.

Nu adresserar LO äntligen den inbyggda orättvisan på svensk arbetsmarknad.

Efter år av vad vi helt ärligt kan kalla stök och bök inom LO står nu ledningen stark och enig.

För svenska arbetare, mot storkapitalet. Nu åker vi.