Äntligen lyssnar Magdalena Andersson på undersköterskorna

Äldrevården i Sverige mår så där. I Kommunals senaste rapport Underbemanning som norm uppger endast 36 procent att den tillfrågade personalen att de har förutsättningar att ge sina äldre god vård varje dag. 

Nästan var femte person av de 12 000 tillfrågade uppger att bristerna är så omfattande att de utgör en fara för de äldre. 

Katastrofal precisionsbemanning

Det beror så klart på styrning och strategier – medvetna val, om man så vill.  

Antingen kan man ju kika på vad som ska göras och räkna på bemanningen utifrån det. Eller så kan man titta på hur verkligheten ser ut, prata med personalen och utgå ifrån hur det sannolikt kommer att se ut. 

Alternativ nummer ett är vanligare av den simpla anledningen att det vid första anblick kan verka billigare. Men att konstant bemanna med vad man tror är kirurgisk precision, men som i själva verket visar sig vara orealistiska glädjekalkyler, innebär ju i praktiken att det alltid saknas folk.  

Personalen blir sjuk och lämnar

Välfärden kryllar ju av kvinnor och som vi alla blivit varse är just kvinnor inom just välfärden överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken. För att inte tala om vem som tar ut vab. Eller hur de som arbetar inom så kallade kontaktyrken drabbas hårdare av sjukdomar. 

Kommunal lyfter så klart de kortsiktiga problemen, men också vilka problem som uppstår på lång sikt. Anställda som blir sjuka av sitt jobb, kompetent personal som ger upp som lämnar sitt yrke. 

Men det handlar lika mycket om konsekvenserna det får för de äldre. Bullen och laxen som anses för dyr och dras in. 

Äldrevården kostar mer

Läggning tidig eftermiddag för att personalen inte hinner med. I de värsta fallen larmar anhöriga om liggsår med maskar i, äldre som trillar och blir liggande tills någon har tid att komma och hjälpa dem eller som dör i sin ensamhet. 

För äldrevårdens kvalitet och arbetsmiljö är på många håll i landet mest en fråga om pengar. Efter tuffa år med hög inflation har ju kostnaderna för kommunerna skenat. 

Både lokaler och maten kostar mer. Alla tjänster och all personal kostar mer. Ändå har inte statens bidrag till välfärden höjts i takt med att välfärdens utgifter ökat. Dessutom har vi fler äldre i Sverige och det har man inte heller kompenserat kommunerna för. 

Krokar arm med Kommunal

Därför var det glädjande att se Socialdemokraterna kroka arm med Kommunal i frågan om just hur man kan säkra svensk äldrevård. 

Blir det regeringsskifte efter valet i september kan vi räkna med inflations-säkrade statsbidrag. Därtill öronmärks 2 miljarder för att säkra bemanningen. 

Dessutom ska den kritiserade lagen om valfrihet, LOV, slopas. Det handlar inte om att välja och välja rätt utan att säkerställa att alla äldre får stöd och vård efter behov snarare än efter ägarnas möjlighet att göra vinst. 

Minutstyrningen, där personalen jagar minuter och konstant mäts och kontrolleras, ska också väck. 

Att S lyssnar är ingen liten sak

För att höja kvaliteten ytterligare ska även satsningar göras på personalens kompetens. Språkutbildning, möjlighet att plugga till undersköterska och krav på läkare och sjuksköterskor på boenden för att höja kvaliteten, men också göra det möjligt för fler att jobba kvar. 

Det är ju i dag alltför många som lämnar sina välfärdsjobb. Vissa för att de inte orkar mer och hittar något som passar bättre, andra för att kropp och knopp helt enkelt inte orkar mer. 

Efter år av vad som känts som ovilja att på riktigt göra upp med sin egen privatiseringsiver verkar S nu äntligen villiga att göra jobbet. Det kan det alltså bli ändring på riktigt – och det är ingen liten sak.