Massmordet på Risbergska fick aldrig bli politik

Massmordet på Risbergska var först och främst en rad personliga tragedier. Tio människor mördades. Det blev många familjemedlemmar, vänner och anhöriga.

Men skolskjutningen skedde i februari i Sverige 2025 och kom omedelbart att bli politiskt mycket obekväm. Vad var det för tid, vad var det för land?

Det var ett nervigt, skräckslaget land där gängkriget var på allas läppar och där den moderata statsministern styrde genom att ha gjort sig beroende av den svenska rasismens största massorganisation.

Och några dygn innan de första skotten avlossades på Risbergska lät statsminister Ulf Kristersson förstå att ”om det kommer in ständigt nya människor som begår nya brott, då har vi inte en chans att klara av det här”. Så såg de politiska lösningarna på våldet ut.

Efter massmorden var tonen en annan: politisera inte detta.

Det djupfrös det politiska samtalet i exakt det ögonblick då det riskerade att bli besvärligt.

Var insatsen lyckad?

Det är i det ljuset journalisten Frida Sundkvists nya bok Efter skotten ska läsas. Den handlar inte om varför Rickard Andersson sköt. Den handlar om vad staten gjorde när det värsta redan hade hänt.

Fem dagar efter dådet höll Ulf Kristersson ett tal till nationen där han tackade polisen för insatsen och uppmanade svenskarna att visa mod.

Men hur fungerade den där polisinsatsen egentligen?

I Efter skotten berättar Sundkvist hur poliser nådde fram till både eleven Salim och läraren Aziza, såg livstecken och ändå lämnade dem kvar i skolan.

Evakuering och livräddande insatser sköts upp, trots att polisens arbetssätt vid pågående dödligt våld bygger på att snabbt gå in, stanna kvar och föra ut skadade så fort våldet avbrutits.

Så långt ett misslyckande under pågående insats. Men vad hände sedan?

Statsministern satte punkt

Den frågan leder Sundkvist till bedrövade anhöriga som försöker få klara besked om vad som hade hänt med deras döda familjemedlemmar.

När blev de skjutna? När dog de? Varför gick poliserna inte in i skolan? Varför fick de inte höra samtalen till 112 eller se polisens videoupptagningar?

Men de anhöriga möttes mest av predikningar om sekretess, stängda dörrar och vilseledande svar.

Efter skotten visar att polisen ändrade tidslinjer, att besked om dödsögonblick visade sig vara fel och att löften om transparens bröts. Anhöriga fick i flera fall veta mer via medier än via polisen.

Medan de efterlevande försökte förstå vad som hade hänt deras familjemedlemmar hade statsministern alltså redan satt punkt.

Och till slut svek polisen alla löften de ställt ut till de överlevande och kallade till presskonferens. Där visade polisen en ihopklippt video för journalisterna innan de anhöriga hade fått se den.

Sekretess var tydligen inte ett skydd för de drabbade utan ett verktyg för kontroll över berättelsen.

Så fungerar makten

Det är svårt att läsa Frida Sundkvist utan att känna att Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer tillät att rättsstatens grundläggande principer – insyn, likabehandling och ansvar – fick förfalla när staten själv var föremål för kritik.

Så blir Efter skotten mer än en skildring av ett polisiärt haveri.

Boken visar hur regeringen och polisen vävde en gemensam berättelse: om en insats som fungerade, om ett våld som inte skulle politiseras, om att kritiska anhöriga är lätt havererade.

Det är så makten fungerar när det blir viktigast att värna sin egen storytelling.

Sveriges svek

Vi vet fortfarande inte varför Rickard Andersson valde sina offer.

Motivet är inte klarlagt och det finns inga säkra belägg för att dådet var rasistiskt motiverat.

Men Sundkvists bok visade något annat.

Offrens bakgrund – åtta var invandrare – gjorde det lättare för staten att ifrågasätta deras misstro, misstänkliggöra deras frågor och låta processen dra ut på tiden tills ansvaret upplöstes i tomma intet.

Och det är där Sverige begick sitt värsta svek. Inte i kaoset under de första minuterna.

Utan genom besluten och icke-besluten som följde.