Vad var det egentligen bio Zita bojkottade?
Arbetets kulturredaktör försöker förstå hur Zitas bojkott kunde uppröra så många på högersidan och hittar ett väldigt rörigt händelseförlopp.
”Dagen efter utbrottet visade Zita – alltså verksamheten som anklagats för antisemitism – filmen Shoah. En nio timmar lång dokumentärfilm om Förintelsen”, skriver Johannes Klenell.
För någon dag sedan spelade moderaten Dennis Wedin in en film där han rasade mot biografen Zita som är en del av Folkets bio.
De har nämligen ingått ett samarbete med propalestinska organisationen BDS som, enligt egen utsaga, ”genom bojkott och sanktioner vill sätta press på Israel att följa internationell lag.”
I samband med detta har man satt upp en affisch från organisationen där det står ”Apartheidfri zon” och förkunnat på Instagram att man är en mycket stolt sådan.
”Så ska man inte bete sig som en skattefinansierad verksamhet”, säger Wedin.
Det var inte första gången politikern velat detaljstyra i stadens kulturliv.
Wedin vill slopa armslängds avstånd
Wedin är sedan tidigare känd för att helt vilja slopa armslängds avstånd och helt enkelt riva konstverket Vindspår på Östermalmstorg.
Anledning till detta? Den blåe tycker att det är ”vansinnigt fult.” Moderaten ville, föga förvånande, i stället se ”något mer klassiskt” på Östermalmstorg. Arkitekturupproriska för, typ, tysk riddarborg.
Biografer ska inte ”bedriva egen utrikespolitik” utan ”visa film och fördjupa sig i exempelvis internationella konflikter och svåra samhällsfrågor”, säger nu Wedin.
Vilket låter som ungefär vad Zita gjort. Om nu inte valet att skippa sodastreamer blivit en fråga för utrikesdepartementet.
För ärligt talat har biografen gjort det lite väl enkelt för sig i sin protest mot Israel. Företagen på BDS bojkottlista är exempelvis Siemens, Burger King och skönhetsmärket Moroccanoil.
Frågan är om något av dessa varumärken ens fanns i utbudet från första början – då Zita alltså, om nu någon missat detta, är en biograf.
Dennis Wedin är sedan tidigare känd för att helt vilja slopa armslängds avstånd och helt enkelt riva konstverket Vindspår på Östermalmstorg.
Kulturell bojkott
BDS bedriver förvisso kulturell bojkott mot Israels filmindustri – men enligt nätpublikationen Kvartal har biografen sagt att det fortsatt kommer visas israelisk film.
Ett beslut som är rimligt, kulturell bojkott är ett alltför trubbigt verktyg som ofta motverkar sitt eget syfte och drabbar även Israels progressiva röster.
Men det blir då rätt oklart exakt vad som egentligen ingår i den apartheidfria zonens faktiska åtagande – vilket lämnar öppet för fria och vilda spekulationer.
Och då blir reaktionerna sällan återhållsamma.
”I Stockholm ska alla vara välkomna” rasar Dennis Wedin. Så tydligen även samtliga varor och tjänster som eventuellt inte är välkomna på Zita – då männisor och film inte ingår i bojkotten.
Ett påstående som kan innebära en hel del merjobb för Folkets bio. Jag menar, existerar ens Domino’s pizza i Sverige?
Spännande nyspråk
Det finns också ett spännande nyspråk i resonemanget om att just konceptet ”apartheidfri zon” skulle vara exkluderande.
Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl – ständigt redo att dra den intellektuella hederlighetens lans – tog det hela ett steg längre.
Lifvendahl påstår i en ledartext att Zitas ”apartheidfria zon” är en totalitär impuls som ”ekar i tusen versioner genom historien”. Hon likställer händelsen med budskap i USA som ”No Japs in our schools” och ett ”whites only community” i Arkansas – alltså faktiska apartheidzoner.
Detta jämförs alltså med att Zita tycks ha åtagit sig att inte vara franchisetagare för Pizza Hut.
Lifvendahl påstår i en ledartext att Zitas ”apartheidfria zon” är en totalitär impuls som ”ekar i tusen versioner genom historien”.
Tidigare komikern Aron Flam – numer ett monomant boomerflöde på Facebook reels – manifesterade sin vrede mot den skattefinansierade apartheidfria zonens ovilja att saluföra kläder från ZARA. Han tapetserade fasaden med en affisch föreställande hakkors och texten ”Judenrein”.
Något som rimligen borde klassas som uppenbar hets mot folkgrupp.
Rabulisten påstod också att biografen visade ”hamaspropaganda”. Det han pekade på var den, av i stort sett samtliga svenska medier, hyllade filmen ”Hind Rajab – rösten från Gaza”, om en femårig flicka som dödats i Gaza. Gjord av flerfaldigt Oscarsnominerade Kaouther Ben Hania.
Flam avslutar sin video med att påstå att man snart kommer sälja ”Mein Kampf” i foajen.
Eskalerat tonläge från offentliga personer
Med ett så eskalerat tonläge från flera offentliga personer lät inte den sedvanliga kommentarsfältsvreden vänta på sig.
Aggressiviteten mot de som tar ställning i Sverige har antagit bisarra proportioner. Jag har själv sett människor skriva – öppet och skamlöst – att de vill öppna eld mot de som demokratiskt protesterar.
Vid två tillfällen på lika många år har det resulterat i att män kört sina bilar in i folkskaror med fredliga demonstranter. Båda hade öppet uttryckt mycket grova åsikter på sociala medier om palestinier innan dåden.
Man har gått från ord till handling.
I fråga om politiskt våld mot en enskild grupp på senare tid saknar det motstycke i Sverige – ändå talar vi nästan ingenting om det i den offentliga debatten.
Konsekvensen blir den önskade – allt fler skräms till tystnad.
Och i kommentarsfälten jämfördes nu alltså biografens agerande, i ett allt mer rasande volym, helt enkelt med nazism.
Dagen efter utbrottet visade Zita – alltså verksamheten som anklagats för sagda antisemitism – ”Shoah”. En nio timmar lång dokumentärfilm om Förintelsen.
Vid det laget hade biografen redan gått ut med att de backat ur samarbetet med BDS efter explicita hot. Man säger sig ha polisanmält dessa.
I skrivande stund har inte Dennis Wedin – eller ärligt talat någon alls – brytt sig om att kommentera huruvida hoten hör hemma i den skattefinansierade kulturen.