Ozonförgiftning i Norge blev början på en ny karriär för Patrik, 55

I grundskolan var det inte helt lätt. Patrik Renberg har dyslexi, och på den tiden var hjälpmedlen få. 

– Mormor fick läsa in det jag skulle läsa på kassettband, och så lyssnade jag på det. Men det var ju inget fel på hjärnan, det var läshastigheten det var fel på, berättar han. 

Han började arbeta inom vården, på olika boenden och extra inom ambulansen. Sedan fick han en fast tjänst som personlig assistent. När kvinnan han var assistent åt avled var det i samband med neddragningar i kommunen och han blev uppsagd. 

Sökte sig västerut

Då var han just 40 år fyllda och sökte en elektrikerutbildning via Arbetsförmedlingen – och kom in. Men innan han hann börja på utbildningen hade ett riksdagsval ägt rum och en ny regering dragit in pengarna för hans utbildning. Patrik stod kvar som arbetslös. Då sökte han sig västerut, till Norge. Även där blev det vården. 

– Jag jobbade varannan vecka i Norge, varannan vecka var jag ledig och åkte hem till Sverige, berättar han. 

Det var under en semester som Patrik märkte att han var orkeslös och snurrig.

– Som om jag hade blodtrycksfall, fast det inte var något konstigt med blodtrycket. Sedan fick jag svårt att andas, som en svår astma, berättar Patrik.

Ozon – en väldigt speciell doft

Han återvände ändå till jobbet i Norge. I lunchrummet satt en lapp. Där skulle de anställda fylla i om de hade upptäckt några fysiska problem. En av hans kollegor hade larmat: ”Det här stämmer inte, det är ozon här någonstans”.  

– Ozon har en väldigt speciell doft, som han kände igen från tidigare, berättar Patrik.

Det framkom att den kinesiska restaurang som fanns i bottenvåningen av byggnaden använde ozon som fettbindning, och att ozonet hade förts vidare, upp via ventilationen till de vårdanställdas utrymme. 

– Det var stopp i ventilationen på taket, så det stannade hos oss. Vi var tio stycken som blev redigt, ordentligt sjuka. 

”Det var inte värt det”

– Jag jobbade lite först, men så kände jag att nej, det går inte. Jag jobbade en vecka, sen så behövde jag liksom tre, fyra dygn på mig att komma igång efter veckan. Och då kände jag att nej, det var inte värt det.

Nu blev Patrik sjukskriven. Under ett år fick han ersättning som motsvarade full lön från Norges motsvarighet till Försäkringskassan. Därefter sänktes ersättningen. Till slut, efter ett och ett halvt år sade han upp sig från sin norska anställning. De norska och svenska myndigheterna tog då gemensamt ansvar för att Patrik skulle komma ut på arbetsmarknaden igen, och han ville fortfarande bli elektriker. Så han föreslog en vuxenutbildning på Nercia. Här blev den svenska Arbetsförmedlingen lite avvaktande. 

– De sa att om de skulle skicka mig på en utbildning så måste jag prova på att vara elektriker först. För de hade skickat så många arbetslösa till elektrikerutbildningar som när de var färdiga inte längre ville de jobba som elektriker.

Ville fortfarande bli elektriker

Patrik hade en bekant med en elfirma i Karlskoga, och han frågade om han kunde få arbetsträna där. Det fungerade och han trappade sakta upp från 15 procent till heltid. Efter ett år gick han till Arbetsförmedlingen och sa ”jag vill fortfarande bli elektriker”. Men fick till svar att ”nej, nu finns inga pengar till utbildningar”. Patrik hade dock hört hur dåvarande arbetsmarknadsministern nyligen sagt att de lagt in extra pengar till just arbetsmarknadsutbildningar, så han stod på sig. Och fick rätt. 

Norska Försäkringskassan betalade för Patrik Renbergs dagersättning och svenska Arbetsförmedlingen för utbildningen. Nu fanns goda hjälpmedel för den med dyslexi, och Patrik klarade utbildningen utan större problem. 

Som 51-åring påbörjade Patrik Renberg sin praktik på IOS Luftvärmecenter i Karlskoga. Här är han är kvar, fyra år senare. 

”Trivs otroligt bra”

– Jag jobbar mest med växelriktare, laddboxar och centralbyten. Men vi är ett litet företag så jag hjälper även till på service och med elen till luftvärmepumparna. 

– Jag trivs otroligt bra med mitt jobb. Det är såklart slitigt ibland. När man står upp en hel dag och skruvar. Det känns i kroppen, det gör det. Jag är som sagt 55, jag är inte 25 längre. Och det finns vissa dagar som vi får hjälpa till uppe på taket också, och där bära solceller som väger 25 kilo styck. Då är man trött när den kvällen kommer. 

Sviterna från ozonförgiftningen finns kvar. Han har astma som han medicinerar för. 

– Det fungerar om jag inte behöver springa upp och ner för trappor hela tiden. Stå still och jobba fungerar bra. 

Vad säger du till andra som läser det här och som funderar på att utbilda sig till elektriker fastän de har passerat 45? 

– Go for it! Alltså gör det. Våga hoppa! Även fast man inte vet vart man landar.