När ska löntagarnas intressen sättas först igen?
”Det var då Socialdemokraterna slutade föra en ekonomisk politik som tydligt gynnade arbetarklassen – trots att det är hela partiets existensberättigande”. David Wikström delar sina tankar från sin läsning av Karin Petterssons senaste bok.
David Wikström
Jag har nyligen läst Karin Petterssons bok ”Förbannelsen: hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden”.
I boken gör hon upp med sin egen roll i den politik som under 90-talet och framåt kom att kallas ”den tredje vägens politik”.
Det var då Socialdemokraterna slutade föra en ekonomisk politik som tydligt gynnade arbetarklassen – trots att det är hela partiets existensberättigande.
Man slutade vara ett arbetarparti, monterade ner sitt eget livsverk och kallade det för att ”ta ansvar”.
”Den blinda tron på marknadens krafter”
90-talskrisen berodde inte enbart på svenska beslut, men den blinda tron på marknadens krafter fick stora konsekvenser.
När kreditmarknaden avreglerades redan på 80-talet ökade skuldsättningen kraftigt bland både företag och hushåll. Förr eller senare brister ett sådant system.
Inflation, kriser och åtstramningar blir resultatet – något som löntagare i praktiken alltid får betala för.
Inför valet 2026 har Socialdemokraterna ännu en gång chansen att visa var de står. Är det löntagarnas intressen eller kapitalägarnas som ska sättas främst?
Ansvar för vem?
Magdalena Andersson har i flera år talat om att ”ta ansvar” för svensk ekonomi. Men ansvar för vem?
Min röst vinns inte genom enstaka reformer, som avskaffat karensavdrag, om den övergripande politiken fortsätter i samma gamla hjulspår.
Sveriges riksdag har haft borgerlig majoritet i snart 20 år, där Socialdemokraterna under delar av tiden styrt i minoritet – men till vilket pris?
Det som krävs nu är att Socialdemokraterna återgår till det som en gång gav partiet ett starkt stöd bland oss som lever på vår lön: rätten till arbete, trygga anställningar, ett hållbart arbetsliv, en pension värd namnet – och tid och ork för ett liv också utanför jobbet.
Tre förslag
Här är några förslag på var man kan börja:
- Ta krafttag mot ungdomsarbetslösheten, som ligger runt 25 procent bland unga 15–24 år som inte redan är sysselsatta. Det kräver investeringar.
- Skrota rut- och rot-avdragen och använd pengarna till att reformera det statliga pensionssystemet, så att vi som börjar arbeta efter gymnasiet inte tvingas jobba fler år än de som studerar vidare i fem år innan de kommer ut i arbetslivet.
- Påbörja en långsiktig avveckling av ränteavdraget med 1–2 procentenheter per år och omfördela dessa medel till kommuner och regioner, så att välfärden kan sluta gå på ständig sparlåga.