Adnan Imsirovic.
Adnan sköts på Risbergska – har döpt sin dotter till Marwa efter kvinnan som räddade hans liv
Kommer hans barn växa upp utan pappa? Det tänker Adnan Imsirovic när han blir skjuten. Så dyker Marwa upp och stoppar blodet som forsar. I september föds hans andra dotter. Han döper henne efter kvinnan som räddade hans liv.
Han föds mitt under brinnande Bosnienkrig. Mamma flyr med honom till skogen när han är nyfödd. Pappa dör i striderna.
30 år senare ligger Adnan Imsirovic på golvet i en korridor och fruktar att historien ska upprepa sig. Kommer även hans ettåriga dotter och barnet som finns i hans frus mage att tvingas växa upp utan pappa?
Det är svårt att beskriva känslan av att hålla på att dö, säger han.
Men det känns som att en del av honom går sönder där och då. För alltid. Som att någonting saknas sedan dess.
– En del av mig kommer att stanna i 2025 hela mitt liv.
Flyttar till Sverige för kärleken
Adnan Imsirovic flyttar till Sverige 2023 för kärleken. Han lär känna sin fru – uppväxt i Sverige med bosniska föräldrar – när hon besöker hans hemstad.
I Bosnien lämnar han jobb, vänner och familj bakom sig. Det känns som ett spännande äventyr att flytta till Örebro. Den första tiden är trevande, men när han börjar plugga SFI på Campus Risbergska är det som en positiv chock.
– Risbergska betyder mycket för oss som pluggar där, särskilt för invandrare.
Han får vänner från Syrien, Somalia och USA. Lär sig om samhället och lär sig svenska snabbt. Han får ett introduktionsjobb på skolan som vaktmästare. Samtidigt blir han pappa till sitt första barn.
– Det har alltid varit min stora dröm att ha en familj och allt kändes perfekt, säger Adnan Imsirovic.
Men så blir det den 4 februari 2025, och hela livet kastas om.
”Han börjar direkt skjuta mot mig”
”Vad gör du när du inte orkar gå till jobbet?”, sms:ar han till en kollega. Dagen börjar konstigt. Han är inte sjuk, har bara en dålig känsla i kroppen.
På skolan, när Adnan sitter på kontoret, hör han något som låter som skott. Genom ett fönster som vetter mot korridoren ser han människor springa och skrika. Han trycker på larmet. Ser då en kvinna gå förbi lugnt pratande i telefon. Blir förvirrad. Vad händer? Är det något farligt eller inte?
Han känner att det är hans uppgift att gå ut och kolla. Det är tyst. Han vandrar längs de många korridorerna i skolan.
Ser en kvinna ligga på golvet. Han blir rädd, men börjar gå mot henne.
Då ser han ett vapen. Sedan mannen i svarta kläder som håller i det.
– Han börjar direkt skjuta mot mig. Och det ser ut som att han är duktig på att använda vapen.
Adnan lyckas hitta skydd bakom en soffa. Första skottet träffar hans vänstra arm. Det andra skottet hans högra.
Här gick Adnan Imsirovic fram för att hjälpa en kvinna som låg på golvet. Då såg han gärningsmannen, som höjde sitt vapen och sköt mot honom.
Plågas av mardrömmar
Det är när han leker med sina barn som han i några sekunder glömmer vad som har hänt. Det är små stunder av glädje och tacksamhet.
– Det är tur. Jag vill inte tänka på hur det hade varit om jag var ensam. Eftersom det inte hade varit ett lyckligt slut, tror jag.
I flera månader efter att han blivit skjuten plågas han av mardrömmar. I drömmarna ser han gärningsmannen Rickard Andersson i svarta kläder, beredd att skjuta honom.
– Fast jag drömde om något helt annat var han hela tiden där i bakgrunden. Han stod där med sitt vapen.
När Adnan är ute och handlar, eller umgås med sina vänner, eller går på en promenad tittar han sig ständigt över axeln. Om någon skriker eller tappar någonting får han stresspåslag.
Huvudvärken finns där nästan varje dag, när han tänker på faror som kan drabba honom och familjen.
– Jag tror att jag aldrig kommer känna mig trygg igen, säger Adnan Imsirovic.
I flera månader plågades Adnan Imsirovic av mardrömmar, där mördaren hela tiden var med i bakgrunden. ”Han stod där med sitt vapen.”
Marwa räddar hans liv
Han förlorar medvetandet en stund efter att han blivit skjuten.
Sedan öppnar Adnan ögonen.
– Jag vet inte hur jag hade styrkan att ställa mig upp. Men jag gjorde det.
Blodet flödar under hans fötter. Han måste ta sig ut. Han känner inte sin högra arm. Han håller fast den med sin vänstra hand och springer.
Några meter utanför skolans huvudentré faller han ihop. Han kan inte andas ordentligt. Återigen tänker han att han inte kommer överleva.
Så dyker Marwa upp vid hans sida. Hon pluggar till undersköterska på skolan och pressar mot hans sår. Ropar på en annan kvinna efter hjälp. De stödjer Adnan Imsirovic och tar sig därifrån. De måste bort, för tänk om gärningsmannen kommer.
– Jag tänker mycket på hennes röst när hon skriker efter hjälp. Och hennes tröja, dränkt i mitt blod.
”Jag tänkte att alla har något emot oss som inte är svenska”
När Adnan vaknar upp på sjukhuset sitter hans fru vid hans sida. Hon är gravid och livrädd. Han försöker lugna henne men medicinerna gör honom tung i huvudet och det är svårt att prata.
En månad vårdades Adnan Imsirovic på sjukhus. Men efter sjukhuset uteblev all hjälp han trodde att han skulle få.
Han vårdas en månad på sjukhuset. Han erbjuds att prata med någon, men kuratorn är borta. En imam eller präst?
Han väljer imamen, men imamen kan inte. Det får bli prästen.
– Min åsikt om Sverige och svenskar hade blivit påverkad. Jag tänkte att alla kanske har något emot oss som inte är svenska, säger Adnan Imsirovic.
Prästen lyssnar.
– Han var hos mig hela tiden. Jag var arg, han förstod det och pratade med mig. Han fick mig att förstå att det handlar om en person, inte alla.
”Någon måste hjälpa oss”
När Adnan Imsirovic lämnar sjukhuset är han övertygad om att han kommer att bli hjälpt och omhändertagen. Men i stället känner han sig ensam, glömd.
Han tror att han ska få fokusera på att bli frisk. I stället behöver han ta hand om mycket administrativt.
Adnan uppfattar kommunikationen mellan läkare och myndigheter som dålig. De politiker som ringde honom efter masskjutningen och lovade hjälp, hör aldrig av sig igen. Främlingar startar påhittade insamlingar i hans namn.
Både han och hans psykolog tror att det hade varit bra för honom att åka till Bosnien för att koppla av. Men Adnan Imsirovic väntar på uppehållstillstånd och får inte lämna landet.
Adnan Imsirovic har ett långt ärr längs hela högerarmen. En kula är fortfarande kvar i kroppen, eftersom det skulle innebära stora risker att ta bort den.
Skadorna han fått oroar honom. Högerhanden kommer aldrig fungera som vanligt. Adnan är rädd att det ska påverka hans möjligheter att få jobb.
– Någon måste ta ansvar och hjälpa oss. Det vore bra om kommunen ser och hjälper oss som kämpar och som vill jobba.
”Alla som skjutits har förändrats”
Efter några månader återvänder Adnan Imsirovic till skolan.
Möten med andra som blivit skjutna gör honom sorgsen. De har också förändrats. Det är som att de skjutnas ansikten visar att de alla förlorat en del av sig själva.
Det kommer alltid att vara ett före och ett efter, säger en lärare till honom. Men han är glad över att vara tillbaka på Risbergska. Blir glad av att få plugga med vänner och jobba.
”Många frågar mig vad jag tänker om gärningsmannen, men jag tänker ingenting. Jag undrar hur det är möjligt att han kunde ha vapen, men jag hatar honom inte. För mig är han inte viktig.”
Hans andra dotter föds i september. Hon får namnet Marwa.
– Efter Marwa, som räddade mitt liv.
Men det tar ett tag innan han berättar det för henne. Han känner sig orolig över hur han kommer att reagera när han träffar Marwa på grund av de traumatiska minnena.
För ett par veckor sedan får Adnan ett samtal från okänt nummer. Han svarar. Det är Marwa.
– Jag var tyst i flera sekunder. Sedan började vi prata. Och jag berättade att jag gett min dotter namnet Marwa, efter henne.
Förra veckan träffades de för första gången, Marwa och Marwa.
– Jag kände mig mycket tacksam. Där satt kvinnan som räddade mitt liv, och mitt barn. Som jag kan träffa tack vare henne.