”Jag kan inte längre se på när äldre ber om ursäkt för att de finns”
Varje dag möter jag äldre som ursäktar att de behöver hjälp. Systemet har lärt dem att deras behov tar för lång tid – att de är ett problem, skriver undersköterskan Jenny Wahlström.
”Frågan är enkel men obekväm: Är detta verkligen den äldreomsorg vi vill möta den dag vi själva står där – ensamma i hallen, medan dörren stängs och nästa minut väntar?” skriver undersköterskan Jenny Wahlström.
Föreställ dig att du är 90 år. Kroppen värker, stegen är långsamma och dagarna är tysta. Den enda mänskliga kontakt du har är hemtjänsten – och den mäts i minuter.
I dag lever många äldre sina sista år ensamma i sina hem. De får kall mat levererad, som sedan värms i mikrovågsugn.
De får inte längre följa med till affären – inte för att de inte vill, utan för att det inte finns tid. Samtalet vid köksbordet, den lilla stunden av gemenskap, har rationaliserats bort.
Minutstyrningen är omänsklig
När personalen kommer märker de äldre hur stressen hänger i luften. Många ursäktar sig för att de behöver hjälp. ”Gå nu, så du hinner till nästa”, säger de – som om deras behov vore ett problem.
Det gör ont att höra, för det är precis så systemet har lärt dem att tänka.
Minutstyrningen inom hemtjänsten har gjort omsorgen omänsklig. Alla insatser är uppdelade i exakta tidsblock, lika för alla, oavsett livssituation.
Ensamhet, oro och behov av samtal ryms inte i schemat. När tiden är slut måste personalen gå, även om den äldre just börjat berätta något viktigt.
Det är här värdigheten försvinner. Inte genom illvilja, utan genom ett system där klockan går före människan.
Personalen slits sönder
De äldre som byggt vårt samhälle – arbetat i fabriker, vårdat barn, betalat skatt i ett helt liv – avslutar nu sina dagar med att vänta.
Vänta på nästa besök. Vänta på nästa morgon. Vänta på någon som har tid att stanna upp.
Samtidigt slits personalen sönder av stress och dåligt samvete. Många lämnar yrket, andra blir sjuka. Kvar blir ett system där omsorg reduceras till logistik och där empati betraktas som ineffektivitet.
Detta handlar inte om lyx. Det handlar om mänsklighet. Om rätten att få vara mer än ett tidsschema när livet går mot sitt slut.
Hur får vi politikerna att reagera?
Frågan är enkel men obekväm: Är detta verkligen den äldreomsorg vi vill möta den dag vi själva står där – ensamma i hallen, medan dörren stängs och nästa minut väntar?
Som undersköterska i kommunen får man tidigt lära sig att inte ta för stor plats, att det inte finns rum för åsikter från röster längre ner på trappan inom äldreomsorgen.
Men jag kan inte längre bara stå och se på hur de äldre blir deprimerade i en mycket högre utsträckning än förr. Framför allt på grund av ensamhet.
Eftersom jag inte får några svar eller reaktioner från ledningen i kommunen, skriver jag detta i hopp om att det kan leda till något större. Något som gör att politiker och ledning inom äldreomsorgen börjar tänka om.